Färden hem till Lennart Aronsson går långt ut på Vikbolandet, närmare bestämt i Mönnerumstrakterna. I en hängstol fastsatt i ett äppelträd på husets framsida sitter Lennart och väntar in oss. Han har precis varit på lunch med sin bror. Nu är det dags för eftermiddagskaffe.
Lennart är uppväxt i grannsoknen och merparten av livet har spenderats i krokarna.
– Vi bodde grannar med Zara Leander vid gården i Lönö när jag växte upp. Jag brukade klippa gräset där när jag var femton–sexton, berättar Lennart.
Om skolgången i trakterna minns han särskilt en händelse.
– En dag skickade jag upp ett radergummi i taket med en linjal. Då kom lärarinnan och slog med linjalen över fingrarna, säger han och visar med ena handen på den beigea linneduken.
– Vi blev aldrig sams sen. Det är skillnad på skolan nu, reflekterar han.
En annan ganska obarmhärtig upplevelse från uppväxten var när han vid åtta–nio års ålder fick alla mjölktänder utdragna hos tandläkaren.
– Jag bad kompisen som skulle in efter mig att bita honom riktigt hårt. Det gjorde han.
Efter skolan började Lennart med skogsarbete. Under ett midsommarfirande i Arkösund kring den perioden träffade han sin fru Ulla och 1966 gifte de sig i Jonsberg kyrka. För ett långt äktenskap finns flera viktiga saker att tänka på.
– Att ge och ta och att vara följsam, menar Lennart.
Att vara följsam fick han även vara för sin nyblivna svärfar.
– ”Du ska bli bonde” sa min svärfar. Då började jag med bonneriet. Jag fick ta över hans gård.
1970 flyttade Lennart och Ulla ut till Fettsätter gård. Så småningom kom deras tre döttrar Åsa, Ulrika och Elin. Från tiden när de växte upp på gården har han bara goda minnen. Numera är släkten utökad med åtta stycken barnbarn. Ett barnbarns-barn är också på väg.
– Det känns bra. Jag hoppas att allt går bra. Hälsan är något man ofta tar för givet.
Lennart sätter en sockerbit i mungipan och sköljer ner det nybryggda kaffet med mjölk. Som mjölkbonde hade Lennart 20 kor och kalvar när det var som mest.
– Jag pratade alltid med mina kor.
Favoritkon hette Maja.
– Hon mjölkade som ett jehu.
I ladugården var han redan vid fem-tiden på morgonen, sju dagar i veckan.
– En vänjer sig.
Vid millenieskiftet, efter 26 år som mjölkbonde, sålde Lennart korna.
– Det blev så perfekt att korna gick till Björsätter här i närheten, där jag fick lov att hälsa på. Första gången jag kom på besök ställde jag mig framför dem och utbrast ”Vad i jösse i namn gör ni här!” då stannade de upp allihop och stirrade. Vi hade en bra relation, jag och djuren.
När korna var sålda började Lennart inom färdtjänsten på Vikbolandstaxi.
– Att vara taxichaufför är det roligaste jag gjort. Bara för att en kan prata, vara lättsam och tillmötesgående.
Men det tog tid att lära sig alla gator.
– Jag vart svetter när jag inte hittade i början.
Hur löste du den saken?
– Det är bara att köra, säger Lennart och flinar.
– I Stockholm däremot höll jag på att få hjärtflimmer. Där fanns det inga trafikregler mer än att störst går först.
En av de mer minnesvärda färderna var ganska nyligen.
– Det var en kille som stod och skakade och frågade om jag kunde skjutsa honom till järnvägsstationen. Han hade blivit rånad på det där Bråvalla-spektaklet efter att ha tagit emot en sil av en tjej. Han kunde inte komma hem och jag tyckte det var viktigt att han kom till rätta.
– Jag bryr mig om folk som far illa. Folk mår så dåligt att det är skamligt.
Med 76 år på nacken kör Lennart enbart så ofta han får numera.
– Det är bra att hålla igång så länge en kan. Det jag kommer sakna mest är kundkontakten. Jag har roligt när jag pratar med dem jag skjutsar.
En positiv aspekt är dock att det finns mer tid till barn och barnbarn.
– Vi brukar åka och bada i Arkösund, eller till Söderköping för en glass. Det är roligt när de kommer på besök.