På solens ö är det nära till allt

Det börjar i gryningen med böneutroparen från minareten klockan 05.00. Så gal tuppen.

Foto: Tillfälliga fotografer

ZANZIBAR2009-05-11 00:15

Sedan tar kråkorna vid - det är en hel koloni som bor i de väldiga, grenrika, grönskande träden utmed gatan. Deras kraxande skrän hörs alltmer pockande allteftersom dagern gryr. Och snart är trafiken igång.

Vid halv åtta hörs ropen från fotbollsgänget som tränar nere på det stora gröna fältet på andra sidan gatan. I bakgrunden skymtar Indiska oceanen. Fuktmolnen ger fortfarande en viss svalka, men när de skingrar sig och solen tränger fram börjar värmeångorna stiga upp från marken.

Människor på väg. Liksom överallt i världen, på väg till arbete - på väg till skola. På den här vägen vandrar kvinnorna i sina långa kjolar och med sjalar över huvudet, ibland är det bara ögonen som syns.

Kofia på huvudet De har en så vacker gång, kvinnorna, liksom skrider fram med högburet huvud, vare sig de bär något på huvudet eller inte. Männen bär brokiga skjortor eller är klädda i långa vita kaftaner - kanzu - och på huvudet den runda kalotten - kofia.

Och barnen på väg till skolan, de flesta i skoluniformer, mörka byxor och vit skjorta för pojkarna, flickorna i mörk kjol och vit blus. Några är klädda traditionsenligt, flickorna i långa kläden och huvudsjalar och pojkarna i vita fotsida kanzu med kofia på huvudet - precis som de vuxna.

Trafiken består av cyklar, motorcyklar, ox- och åsnekärror, bilar, minibussar, stora bussar och enorma lastbilar. Cyklisterna har ofta en mobil intill örat eller läser ett sms. På pakethållaren sitter gärna en kompis eller ett, ibland två barn. Cykelhjälmar är en raritet men börjar bli alltmer frekventa på mopedister och motorcyklister. Kvinnor ser man ytterst sällan på cykel.

Ljus lägenhet Marianne bor högst upp i en stor, ljus och öppen lägenhet ovanför Kanga Kabisa, som har sina syateljéer och kontor på nedervåningen. Huset ligger centralt, tio minuters promenad från butiken mitt i city, alldeles intill Africa House, ett av Stone Towns största och mest frekventerade hotell med stor altan och utsikt över havet. Där kan man sitta och dricka något svalkande medan solen sjunker ner bortom horisonten.

I syateljén arbetar åtta personer; en tillskärare och fyra manliga skräddare samt tre kvinnliga skräddarelever. I butiken turas tre affärsbiträden om. Kanga Kabisa tillverkar barnkläder, damkläder och herrskjortor samt på beställning, av Lotta Gillving designade enhetliga kläder för hotellpersonal.

Ont om barnkläder Lotta och Mariannes son Johan Wallin, som bor här med sönerna Svante och Fabian på Zanzibar, startade verksamheten när Lotta kom underfund med att det var ont om bra barnkläder till Svante - i dag snart sex år gammal.

Då började Lotta göra barnkläder av afrikanska khangor. Och på den vägen är det. Här sjuder det av skaparkraft och nybyggarglädje och tillsammans med fem andra producenter av möbler gjorda av kokosträ, lädersandaler, flätade korgar, konsthantverk och matprodukter har man bildat "Made in Zanzibar" som garanterar lokal förankring och god kvalitet.

Marianne, som precis har pensionerat sig från jobbet som lärare på Marieborgs folkhögskola, har arbetat många år i flera av Östafrikas länder - sonen Johan föddes i Tanzania 1969 - bestämde sig för att flytta ner och hjälpa till i rörelsen och hon är numera "direktören" som sköter personal och administration.

Van leva utanför Sverige Hennes dotter Malin - några är äldre än Johan - är också van vid ett liv utanför Sverige. Hon och hennes familj bodde och arbetade i Harare i Zimbabwe när

Marianne jobbade där. Nu är Malin och hennes Per och de tre barnen Ellen, Tove och Viggo utlokaliserade till Kambodja på två år. "Så, vad ska jag göra i Sverige utan barn och barnbarn?" frågade sig Marianne när tiden för pensionering närmade sig. Och det går ju att ta sig från Zanzibar till Kambodja också.

Och här är jag alltså nu och hälsar på min goda vän Marianne - liksom jag gjort i alla de länder hon har arbetat; Zambia, Tanzania och Zimbabwe. Och så möttes vi i Kenya för att resa med lastfartyg från Mombasa - genom Suezkanalen - till Livorno i Italien. "Jag vill närma mig Europa långsamt", sa Marianne efter dryga fyra år i Zambia.

Närheten påtaglig När jag går upp på morgonen omkring klockan åtta i Mariannes luftiga lägenhet är hon redan nere på kontoret. Personalen kommer inte förrän klockan nio, men "det är så skönt att ha en timme i lugn och ro" för att kolla e-post, "skypa" med Malin i Kambodja och skriva brev.

Någon lugn och ro är det inte tal om resten av dagen. Folk strömmar in och ut, det är förfrågningar och beställningar eller något som måste fixas på momangen. Och till skillnad från hemma i Sverige går det ofta bra att "fixa något på momangen". Inga telefonköer till hantverkare eller långa beställningstider.

Närheten mellan människor är påtaglig och nästan alltid är det någon som finner på råd, känner någon som kan, eller någon som vet någon som kan. Kanske inte så välorganiserat, men den personliga kontakten människor emellan är påtaglig, levande och livgivande.

FAKTA Huvudpersonerna

Marianne Nilsson Wallin bor sedan länge i ett stort hus vid Bråvikens strand i Porsgata när hon inte är i Afrika och arbetar för Sida eller Forum Syd. I Norrköping har hon varit anställd som lärare på Marieborgs folkhögskola.

Britt Reuterwall Hörnstedt arbetade som journalist innan hon blev lärare på Marieborgs folkhögskola. Förutom undervisning har hon producerat studiematerial med stöd från Sida inför FN:s olika tema-år.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om