Det är självklart, som Löfvén skulle ha sagt, inte okej. Orrenius säger i artikeln, ”Jag tror även det finns en anti-etablissemangsaspekt som gör att de blir populära. Det finns människor som uppfattar att överheten, etablissemanget, medier och politiker som inte sympatiserar med SD försöker säga till vad folk ska tycka.” Jag tror att Orrenius teori stämmer och bidrar gärna med några egna iakttagelser:
- Journalister jagar ofta efter samma boll i så kallade drev.
- Journalister hanterar faktaunderlag på ett, många gånger, vårdslöst sätt. DN:s Wolodarski säger rent ut att DN ska ägna sig åt agendasättande journalistik.
- Journalister avslöjar gärna anonyma invandringskritiker, men inte lika gärna dömda våldsbrottslingar.
- Journalister och politiker är dåliga på att bemöta invandringskritiska röster med sakargument. I fallet Julia Caesar avhandlas personen, inte texterna.
- Journalister kan, om de vill, hitta många offentliga personer att intervjua, alternativt debattera med eller mot.
- Journalister och politiker polariserar samhället genom att kalla en fjärdedel (enligt aktuella opinionsundersökningar) av väljarkåren rasister, nazister och fascister.
Pressombudsmannen (PO) Ola Sigvardsson skriver i DN 13/8, ”Om yttrande- och tryckfriheten inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt kommer den att inskränkas”. Av våra politiker likt i totalitära stater, får man förmoda. Regeringens budget för 2016 inbjuder heller inte till en positiv framtidstro. Några av landets ledarartiklar i etablerade tidningar, har enbart ledarredaktionen som avsändare. Rätten att få uttrycka sig anonymt borde vara en prioriterad principsak för media.