För länge sedan, i ett Sverige där tågen gick i tid och posten delades ut punktligt till och med på lördagar, fanns det en skylt i stadens spårvagnar med texten ”Samtal med föraren förbjudet under körning”. Uppenbarligen ansåg man då att det kunde vara farligt att distrahera den som körde.
Samma inställning verkar man fortfarande ha även i ett antal andra länder. När man till exempel följer olika ”polisdokumentärer” från USA, Storbritannien och Australien med flera länder, där det faktiskt finns trafikpoliser, utdelas böter på löpande band så snart en polis ser att någon håller i en mobiltelefon under körning. I vårt eget land har vi visserligen en urholkad lagstiftning, som syftar till att begränsa användningen av distraherande utrustning under körning.
Men – hur ofta har denna lagstiftning lett till att någon fått plikta för sitt telefonerande, ”sms-ande” eller till och med filmtittande vid ratten? Svaret, enligt åklagarmyndigheten, är att antalet åtalade minskade med över 50 procent från 33 personer år 2014 till 16 året därpå. Däremot verkar det som att många forskare med VTI i spetsen försöker bagatellisera riskerna med mobiler i samband med bilkörning, med argument som att folk skulle strunta i lagen och att ett förbud skulle bli svårkontrollerat för ordningsmakten.
Och våra politiker har ju mot bakgrund av det inte kurage att besluta om en mer restriktiv lagstiftning. Det är då man börjar fundera på vem som vet bäst – är det vi i vårt välutvecklade land med stora forskningsresurser som är så mycket klokare än de primitiva tokstollar i andra länder, som ser mobilerna i trafiken som en mycket allvarlig risk? För inte kan det väl vara så – hemska tanke – att det är våra framstående forskare samt ”remissinstansberoende” beslutsfattare som har en något märklig, kanske rentav felaktig, inställning i den här frågan?