Varje gång det rapporteras om brister i äldreomsorgen verkar ansvariga chefer (och politiker) reagera med yrvaken förvåning. Kanske har de liksom vår statsminister ”varit naiva”?
Just nu går våra tankar till Generalsgatans hemtjänst – som helt enkelt läggs ner. ”Det gick inte”, konstaterar Anders Granquist från vård- och omsorgskontoret. Han syftar på att det inte gick att förändra den dåliga kulturen i arbetsgruppen – trots att problemen varit kända i flera år.
Jag har ingen personlig kännedom om just Generalsgatans verksamhet. Däremot har jag 17 års erfarenhet av hur kommunen brukar hantera problem i äldreomsorgen.
Ingen frågar oss erfarna och kompetenta undersköterskor, trots att det är vi som vet varför bristerna uppstår.
Det är vi som springer benen av oss. Försöker hinna med och rätta till allt som blivit fel. Det är vi som får allt färre vana, utbildade kollegor och samtidigt förväntas handleda en strid ström ovana/outbildade timvikarier. Vi behöver vara överallt samtidigt, eftersom ovana och språksvaga kollegor inte kan ge medicin, läsa och skriva journaler, sköta kontakter med anhöriga eller övrig sjukvårdspersonal. Många timvikarier är unga och kan inte grundläggande saker som hur man tvättar, städar eller diskar. På pappret kan ett kvällspass se okej ut med fem personal på två avdelningar. I verkligheten är jag ensam med ansvaret, eftersom en person är helt ny och de andra tre har svårt med språket och är ovana. Så jag ska alltså sköta min del av omvårdnadsarbetet, ta hand om allt som har med kommunikation, dokumentation, medicin och bedömningar att göra – samtidigt som jag behöver handleda fyra personer.
Jag har varken mandat eller lön för att arbetsleda nya kollegor. Vill de inte göra som jag föreslår, så låter de bli. Mina chefer visar ingen förståelse för det omöjliga i situationen, på pappret ser det ju bra ut …
Eftersom jag känner mina patienter och vet vad de behöver, så lider jag med dem varje dag. För tillräckligt bra vård kan vi inte åstadkomma med de här förutsättningarna – det går inte.
Min uppmaning till ansvariga chefer och politiker är att börja lyssna på oss som kan jobbet. Inte på mellanchefer som sitter på kontor, utan på oss som vet vad som behöver göras.
Eller har ni någon bättre idé?