Det är frågan vi gamla ställer oss. Skillnaden mellan olika landsting och kommuner är oacceptabelt stor. Vi som genom skickliga kirurger, övriga läkare och personal återbördats till livet och fortfarande är nyfikna på vad det kan ge har en hel del frågor att komma med. Även om vi inte har något existensberättigande i beslutfattarnas kalkyler och bokföring så finns vi ändå där vare sig vi vill eller inte. För både oss och alla andra är det viktigt att slå vakt om dessa fantastiska människor som räddar liv och fortsätter med det trots hårda arbetsvillkor och motgångar. Och som inte heller lockas av bemanningföretagen med bättre ekonomiska villkor.
Trots politiska fadäser som resulterat i att bemanningsföretag, landsting och kommuner slåss om samma läkare och sjuksköterskor, så måste man ändå se framåt och analysera galenskaperna. Frågan är väl kanske också vad som är viktigast: Att investera i ökat nybyggande utan att kunna bemanna det. Eller att i första hand bemanna det som redan finns. Naturligtvis är frågan knappast relevant för beslutfattarna. Men för oss som upplever verkligheten som den ser ut nu är frågan berättigad.
Ur många aspekter är det hög tid att förbjuda inhyrd personal inom vård och omsorg. Men det skulle nog inte EU gå med på. Vi har levt så länge under överstatligt förmynderi att ingenting längre förvånar oss. Kan inte landstinget ta fighten mot bemanningsföretagen så slutar det i den här takten med att staten tvingas överta ansvaret. Att investera i personal för att ta tillbaka de förlorade resurserna är ett måste.