Lärarna står och kopierar läroböckerna så att det ska finnas material till alla elever. Att det står längst ner på varje sida att det är förbjuder att kopiera ombeds de att tippexa över.
Nu har jag låst min sista klassrumsdörr. Jag har valt att lämna läraryrket efter två decennier av undervisning. Jag har älskat mitt arbete och mina elever.
När jag började som lärare gladdes jag åt elevernas framgångar och stod stolt vid studenten med glädje när jag tänkte på vilken insats de kommer kunna göra i samhället. Men de senaste åren har jag märkt hur glädjen långsamt suddats ut.
Något har förändrats de sista 10 åren.
Rektorn väljer att anställa lärare utan legitimation då de begär mindre lön och därmed kostar mindre. De olegitimerade lärarna får dock inte signera betyg så vi med legitimation får gå in som ”mullvadar” vid terminsslut. Vi vet inte vad vi skriver på egentligen, vi har aldrig träffat eleverna, men vi är tillsagda att göra så.
Vi har inte böcker till alla elever utan får stå timmar och kopiera läromedel så det ska räcka till hela klassen. Det som står längst ner på sidorna i böckerna, ”all kopiering förbjuden”, är vi ålagda att stryka över med Tippex så ingen reagerar.
Organisatoriskt räknas ”huvuden”, antal personer i ett klassrum. En lärare ska klara 30-35 elever i samma sal. Det spelar ingen roll om flera av eleverna har självmordstankar, självskadebeteenden, NPF-diagnoser osv. De ses som ett ”huvud” och får ingen mer hjälp än det läraren ger. Några anpassningar som kostar mer än lärarens lön är det inte tal om.
Många lärare blir "utbrända", men det vänds till något positivt. Min rektor förklarade att sjukskrivningar "sparar pengar i budgeten" eftersom sjuka lärare inte kommer att ersättas och inte behöver avlönas.
Ledarskapet består av en rektor. Hen är helt fullbokade i sin kalendrar, så behöver vi lärare få tag i vår "pedagogiska ledare” får det vänta i veckor eller månader. Rektor är ofta en f.d lärare som inte får utbilda sig till rektor förrän personen innehar en tillsvidaretjänst som rektor. De ska leda och fördela arbetet, hålla koll på budget och följa alla lagar utan att ha minsta utbildning för det under flera år.
Som lärare och förälder tvingas jag avstå från mina egna barns utvecklingssamtal. Vi inte får ta in vikarier för att täcka upp våra lektioner. Jag har också fått uppmaningen av rektor att lämna bort mina barn när de är sjuka så jag kan vara på jobbet istället för att ”vabba”. Jag har totalt tre dagars VAB under alla mina år som lärare och lika lite sjukfrånvaro.
Jag sörjer det här yrket, men jag måste också tänka på min egen framtid. Hur många fler ska behöva göra samma val innan något förändras?