I dag kan vi försvara oss i två veckor enligt landets ÖB. Flera bonuseffekter av värnplikten finns inte heller kvar. ”Lumpen gör män av pojkar”, hette det då. Och visst gav värnplikten våra ynglingar i 20-årsåldern lite råg i ryggen efter cirka tio till femton månaders tjänstgöring.
Att hålla reda på sin utrustning och inte tappa något var något som det lades stor vikt vid. Detta blev så väl inövat att det satt kvar hos många i det civila efter muck. Att bo och leva ihop på ett logement med 20 andra ställde krav på ett visst uppträdande hos de värnpliktiga. Man var tvungen att visa hänsyn mot sina kamrater och hjälpa varandra.
Likaså lärde man sig att arbeta i lag, antingen det gällde att upprätta förläggningen, en förbandsplats eller gräva ut ett motståndsnäste. Bonuseffekter fanns också för sådan yrkesutbildning som de värnpliktiga hade användning för efter utryckningen. En del fick ta körkort, lastbilskort eller busskort. Andra fortsatte efter sin sjukvårdsutbildning till civila vårdyrken.
Många fick vänner för livet. Återkommande repövningar stärkte sammanhållningen i förbandet. Att ta ut en FN-bataljon var då inga problem. Till en bataljon om 800 man sökte 5 000-6 000. I och med avskaffandet av den allmänna värnplikten har vi inte bara förlorat ett försvar, vi har också förlorat lite av den svenska själen.