Vår mamma föll så illa att hon inte kunde ta sig upp själv så hon blev liggande många timmar innan vi fann henne. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen två killar tog hand om mamma på ett fantastiskt sätt. Akuten och vården på ortopedavdelningen fungerade bra.
Men nu till bristerna, om det blev operation till följd av skadan får man stanna högst en vecka annars kan dagarna bli färre, inget individuellt. Snabbt bestämdes att nu är mamma färdigbehandlad och digitalt möte med biståndshandläggare bestämdes, anhörig kunde vara med mamma på mötet och fick veta det två timmar innan. Mamma åkte rullstol på grund av sina frakturer och trots att handläggaren inte träffat mamma personligen sa handläggaren att mamma skulle få avslag om vi ansökte om korttidsboende. Det krävdes att mamma var dement. I efterhand förstår vi varför, korttidsboenden i Norrköpings kommun är borttagna, alla utom en. Hur kan man ta bort en sån viktig trygghet?
Direkt efter mötet skulle mamma hem, på frågan om mamma kunde få vara kvar till följande morgon var svaret nej, vi ville fått klart med trygghetslarmet. Mamma skickades hem och hemgångsteam tog emot. Detta team var väldigt bra men på grund av mammas skick var det inte tillräckligt, så vi barn fick turas om att vara hos mamma, första natten fick någon sova kvar då trygghetslarmet inte var installerat.
Efter 7 dagar tog kommunal hemtjänst vid. Detta val blev tyvärr inte bra. Några exempel var de som kom inte hade delegeringar att ge mediciner så de fick ringa för att detta skulle vara möjligt, under tiden fick mamma vänta. Vi bestämde att medicin skulle läggas fram på natten, men detta missades, de skulle plocka fram mat från frysen kvällen innan missades också, listan kan göras lång.
Efter några veckor sa vi upp hemtjänsten. I mammas fall fick det viktigaste lösas med oss anhöriga men vågar inte tänka hur det hade gått för mamma om hon inte haft oss. Det är så viktigt med hjälp och trygghet för att vilja och orka komma tillbaka efter en skada, extra viktigt när man är äldre.