Tack, Hans Stigsson för din ledarkrönika i NT 4/5 angående ”domar som upprör många”. Den dom, som Göta hovrätt rivit upp efter tingsrättens livstidsdom mot 46-åringen, som slog sitt offer medvetslöst och därefter brände upp honom i en bil, är mycket upprörande läsning (referat av hovrättsdomen i NT 3/5).
Hovrätten gör i sak samma bedömning som tingsrätten, men menar 46-åringen har ett personlighetssyndrom med ”lättväckt aggressivitet”, som skulle innebära att han har ”nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande”. Men detta var inte ett brott begånget i hastigt mod, utan synnerligen välplanerat, där en 17-årig flicka fick agera lockbete och där gärningsmannen inhandlat tändvätska att hälla på bilen. Med denna utgångspunkt är det omöjligt att hänvisa till ”oförmåga att kontrollera sitt handlande”. Dessutom hade ju en rättspsykiatrisk undersökning konstaterat att det inte förelåg någon allvarlig psykisk störning vid brottet, och därmed kan man knappast hänvisa till att 46-åringens personlighetsstörning skulle ha betydelse för brottet.
Hovrätten hänvisar även till att eftersom offret var medvetslöst, då bilen blev antänd, tillfogades han inget svårt lidande. Att brottet var välplanerat och på många sätt bestialiskt med hammarslag mot huvudet och därefter antändning av bilen kan man ju inte tveka om.
Hovrätten menar dessutom liksom tingsrätten, att det inte förelåg några förmildrande omständigheter, och här anger hovrätten att livstidsdom ska utfärdas endast om det föreligger ”synnerligen försvårande” omständigheter. Men hur ska man kunna göra en annan bedömning än ”synnerligen försvårande” omständigheter, där förövaren noggrant har planerat dådet, slagit offret medvetslöst och antänt bilen, så att den brann upp. Enligt förövarens advokat skulle det inte ha förelegat någon avsikt att döda. Med tanke på hur detta mord utfördes, är det omöjligt att förstå att avsikten inte var att döda.
Man kan bara hoppas att åklagaren överklagar denna hovrättsdom till Högsta domstolen för prövning.