Startar telefoner, plockar ut nycklar, hämtar cyklar om vi ska ta oss längre sträckor. Sen rullar det på: hjälp med morgonhygien, stödstrumpor, koka gröt, ge medicin, tömma kissflaskor och katetrar, bädda, diska, slänga sopor, städ, tvättstugor och promenader. En eller ett par duschningar på rad, handskar, förkläde men blöta byxor och fötter. Duschskor i plast är dyrt. På vintern fryser byxorna till is, fast sommartid torkar det ganska snabbt. Akutlarm kommer hela dagen, toalettbesök, fall, ensamhet, tända en cigarett, "kommer ni inte snart?".
Eftersom första besöket ligger klockan sju och det tar en kvart innan man kan lämna hemtjänstlokalen och gångtiden mellan brukarna inte finns med i beräkningen ligger man efter i tidsplaneringen från start. Skynda, skynda, ta genvägar över gräsmattor och sandlådor. Vintertid är det är tungt och halkigt. Men ändå är vi professionella, med ett leende rör vi oss och talar lugnt hemma hos brukaren, småpratar, kollar på termometern tillsammans. Någon vill ha stekt ägg på morgonsmörgåsen, "om du hinner" tillägger en vis brukare med lång erfarenhet. "Attans", tänker man där i köket, "varför inte ost eller prickig korv, det går snabbare", men man serverar ändå med ett leende och svarar "jadå, jag har gott om tid för dig".
Låser dörren till brukaren, tänker "en mindre". Jag har kanske varit där i 15 minuter. Samvetsstress. Springer vidare till nästa.
Dagen går, fyra-fem timmar oavbrutet innan rast. Ofta finns inte tid att gå på toaletten eller ta en kopp kaffe. Dränerad på kraft och ork återkommer man till hemtjänstlokalen för rast. Huvudet surrar, det bultar av trötthet i kroppen, vill gråta av utmattning och ilska över ens hopplösa arbetssituation. Äter så fort man kan för att hinna luta sig bakåt i soffan och blunda en stund.