Min far var folkskollärare och författare. Han skrev denna dikt för cirka 50 år sedan.
En liten vattendroppe faller på fönsterrutan
och dunstar bort utan att lämna ett spår efter sig
En gammal lärare, grå och böjd
står vid fönstret och tänker, trögt och vemodigt
Du vattendroppe, du är broder till mina ord
även de trumma på en öronhinna
och försvinna utan att lämna ett spår efter sig
Du vattendroppe, skrattar du inte åt en dumbom
som hela sitt liv knackat på en stängd dörr
Som låtit sina ords regn piska en stenig ödemark
som aldrig får se gräset växa och trädet bära frukt