Grunden till det hela finner jag i den stora omorganisationen som skedde omkring millennieskiftet. Dåvarande myndigheter beslutade, att den gamla, någorlunda väl, fungerande organisationen, var för dyr. Man slog sönder dåvarande Vägverket. Kostnaderna härför var orimligt höga. Priset för de anställda går inte att uttrycka i siffror.
Vad fick vi i stället?
Jo, vi fick den organisation vi har i dag. En lös organisation utan klara riktlinjer. Den saknar dessutom egna resurser. Vad gäller vägarnas vinterservice, kan åtgärds- och kostnadsansvar beslutas långt från platsen för behovet. Vad vi ser i dag är naturligtvis konsekvenser av detta. En avsevärd kapitalförstöring.
Vinterns haverier i södra Sverige och dagarnas problem i Mellansverige. Stora riksvägar med dygnslånga avstängningar och med människor sittande i sina bilar utan, att ta sig fram. Myndigheterna står handfallna. De skyller ifrån sig på bildäck, långtradartrafik och mycket annat.
Det har gått så långt, att man pratar om, att stänga vägar när oväder är i antågande! På allvar. Här glömmer man att staten är skyldig att sköta samfärdsel på våra allmänna vägar. Tydligen finns inget uttalat beslut om ansvar.