”Vart tog kultursidan vägen?” var rubriken på en samtalskväll på Arbetets Museum under tisdagskvällen, den 13 maj. Ett arrangemang av Linköpings universitet, Verkstad rum för konst, Annan Musik, Östergötlands journalistseniorer. Inbjudna var bland andra NT:s chefredaktör Fredrik Lagerqvist.
Det blev en, som väntat, ganska vass och konfrontativ afton, mellan den närmast fullsatta salen av kulturintresserade och före detta kulturjournalister med flera.
En fråga från de sistnämnda ställdes till NT:s chefredaktör: ”Skulle NT ha kunnat bevaka den här kvällen och publicerat något om den?” Svaret från Fredrik Lagerqvist blev nej, med den motivering som han ofta återkom till under kvällen, att en sådan text inte skulle bli läst. Undersökningar av vad läsarna (som han kallar ”kunder”) digitalt klickar mest på har länge visat att den sortens texter vill alltför få ta del av. Alltså skriver NT inte om sådant. Ingen annan lokaltidning heller. De räknar också klick och serverar ”vad läsarna har visat att de vill ha”.
Lagerqvist jämförde medierna med en livsmedelsbutik: hyllorna måste fyllas av det som folk vill äta.
När kvällen rundades av visste jag – för sent – vad jag skulle ha velat avsluta den med. Detta: En morgontidning värd namnet har en röst, en själ. En sådan tidning har en kulturredaktion och minst en skribent som skulle ha bevakat kvällens samtal och samma kväll, eller möjligen morgonen därpå, ha författat en resonerande, reflekterande artikel kring vad som dryftades under kvällen. Utan tanke på om en sådan text är vad som förväntas bli läst av så många som möjligt. Den skribenten skulle vara en del av tidningens röst, dess själ, tidningens hållning. En hållning som skulle visa att tidningen anser sig ha en roll att spela, en självständig roll i upprätthållandet av ett samtal med läsekretsen. En pelare i demokratin.