Det är knappast sunt förnuft som råder hos myndighetspersoner när de bestämmer att en mycket sjuk människa, efter sjukhusvistelse, ska skickas direkt hem för att "pröva" om det egna boendet möjligen kan fungera. I ett just beskrivet fall kan vederbörande, enligt uppgift, inte tala eller ens hantera sitt larm. Det senare känns oerhört skrämmande eftersom dygnet faktiskt har 24 timmar och hemtjänsten inte alltid finns på plats om eller när något händer. Många av "brukarna" (detta förhatliga ord) har inte heller nära släktingar som kan ställa upp, om de ens ska behöva göra det. Detta med tanke på de krav som familjer i vårt samhälle redan har på sig. Snälla politiker, tänk om.
Helst vill jag, i likhet med min mamma, själv få bestämma när det känns dags att komma till ett boende med den då önskade tillsynen och tryggheten. Ett rum med kylskåp, kokplatta och egna möbler samt balkong passade henne mycket bra. Min mamma trivdes utmärkt på dåvarande servicehuset Granen och med all dess personal. Bland annat tyckte hon om att kunna äta vällagade måltider i den gemensamma matsalen och samtidigt få en pratstund med andra boende och nya vänner. Hon deltog flitigt i ett flertal av de omväxlande aktiviteter som anordnades och kunde både ta emot och länge även besöka släkt och vänner. Först vid 90 års ålder, när hon blev allvarligt sjuk, tvingades hon flytta till ett sjukhem där hon efter något halvår slutade sina dagar. Önskvärt hade givetvis varit att det inom Granen även hade funnits en särskild sjukavdelning.
Är allt det beskrivna av dåvarande Granen en utopi i dag eller måste jag och många andra fortsätta oroa oss för att bli gamla och orkeslösa? Nog ska väl alla våra folkvalda politiker, genom att lyssna bättre, gemensamt och i samråd med berörda myndigheter kunna få fram vettigare lösningar för oss äldre än bland andra den som inledningsvis beskrevs. Det egna hemmet är guld värt, men knappast längre när det blir belamrat med olika nödvändiga hjälpmedel eller ensamheten blir allt mer påtaglig.