Polisavspärrningar efter mordet på en 17-åring på Värmlandsgatan i Norrköping.
Jag ser i ett inslag på SVT-nyheter hur man i Glasgow lyckats med att avsevärt minska gängvåldet genom att tillämpa en folkhälsomodell.
Folkhälsomodeller handlar om att, på olika nivåer, förebygga att problem uppstår eller förvärras. Man brukar tala om olika nivåer av prevention:
Primärprevention. Basen i det preventiva arbetet är allmänt förebyggande insatser. De riktar sig till en bred målgrupp och kan kopplas till kunskapen om vilka risk- och skyddsfaktorer som är viktiga under barn- och ungdomsåren. Det handlar om att få stöd från familjen, att lyckas i skolan, att ha en bra fritid med mera.
Sekundärprevention är nästa steg, med riktade insatser för individer och grupper som börjat utveckla problem eller tydligt är i riskzonen för detta. Inte minst för dem som behöver olika former av särskilt stöd i skolan.
Tertiär prevention är stöd- och behandlingsinsatser för dem som utvecklat allvarliga problem.
En folkhälsomodell ger ett brett perspektiv på problemen och behovet av insatser på olika nivåer. Många förslag om repressiva åtgärder har kastats fram, men Glasgowmodellen erbjuder betydligt mer hopp.
Men vem är ansvarig?
Att komma tillrätta med gängvåldet kräver att olika myndigheter ges förutsättningar för att kunna samarbeta på ett effektivt sätt. Socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis är viktiga aktörer. Här i Norrköping har många sitt ansvar för sin del av problemet, men ingen för helheten.
Glasgowmodellen är ett koncept där det ingår en grundlig analys av problemen, utveckling av metoder och samverkan och att erfarenheter av pilotprojekt tas tillvara och skalas upp. En folkhälsomodell inspirerad av arbetet i Glasgow skulle kunna vara till stor nytta i vår stad. Men då krävs att samverkan leds på ett starkt och hållbart sätt. Det är den stora utmaningen.