Dessa människor har haft en sysselsättning och gemenskap med otroligt upplyftande personal som haft träning med dom för att inte stelna till och förtvina. Det är därför dom varit inskrivna för att bli omhändertagna av denna underbara personal.
Ensamma människor som går till träffpunkterna för att ha någon att tala och umgås med. Nu får man inte ens sitta på deras terrasser och fika tillsammans trots att man håller avstånd. Man får inte heller träna upp sina redan utslitna kroppar utan blir mer och mer invalidiserade. Förutom detta så får man nu sitta alldeles ensamma hemma och få fyrkantiga ögon av TV samt minskad rörelseaktivitet i huvudet.
Dessa människor blir för varje dag mer och mer psykiskt nedgångs utan att ni gör en tillstymmelse till verksamhet för dom. De är helt bortglömda och allt mer apatiska.Tycker ni att det är riktigt att dessa människor som har slitit hårt under alla år nu inte får någon hjälp alls? Tänk efter hur Ni behandlar dessa människor, som kommer att gå ner sig ordentligt och då kommer att bli dyra för kommunen. Det finns mycket enkla saker ni kan fixa om ni vill- men var finns viljan?