Alltifrån höga bensinpriser, miljö och kriminalitet låg på agendan. Listan på olika samtalsämnen var sannolikt mycket längre än så. Samtidigt som Janne, lastbilschaufför, aldrig skulle ha råd att delta i ett sådant spektakel. Inte heller Inger, hembiträde. Dessa två lämnas utanför, trots att vanliga arbetare som dessa utgör fundamentet i vår demokrati.
Jämförelsen är värd att diskutera. Inte minst eftersom vår demokrati är heltäckande och ska verka i hela landet. Den vecka som länge varit associerad med starka demokratiska inslag har idag kommit att bli ett jippo där bara den mest privilegierade gruppen av människor tillåts utrymme. Alla tävlar i social status; vem syns mest. Allt är väl regisserat, likt en film, där politiska utspel och slogans noga bestämts på förhand. Egentligen finns inget större intresse för vanliga svenskar.
Närmast ändlösa resurser, både skattepengar och pengar från privat sektor, läggs årligen på detta evenemang. Och alla iblandade klappar varandra på axeln och get beröm för det enastående demokratiarbete man bistår med. Tillsammans skapar man detta centrum för demokrati. Men Almedalsveckan är inte ett centrum för demokrati, och det får aldrig bli det heller. Demokrati ska frodas i hela samhället, inte bara bland den festande politiska och mediala eliten.