När projektet först presenterades med kanaler, båtbryggor och bad så frågade jag stadsarkitekten på ett informationsmöte om hon visste att så mycket verksamhet i vattnet skulle bli föremål för behandling i Mark- och miljödomstolen. Svaret var att det visste hon inte och det förvånade mig inte eftersom intrycket av hela projektet var att det mer skulle uppfylla arkitekters och byggares drömmar än att skapa bostäder för oss vanliga medborgare.
Nu måste man stabilisera mark och kajkanter med bergmassor ute i Strömmen. Detta ger en uppdämning av vattenflödet och därmed en starkare ström eftersom samma mängd vatten ska rinna förbi på en mindre area. Detta innebär ytterligare svårigheter för det tänkta kanot och båtlivet utmed området. Vid ansökan om vattenverksamhet (muddring, dämning med mera) måste man ha med ett nollalternativ, alltså ingen påverkan i vattenområdet.
När man vill bygga nära vattnet så borde strandskyddslagen gälla även här med ett avstånd till stranden om 150-300 meter. En lösning på stabilitetsproblem för Inre Hamnens byggnation är att flytta byggplanen 300 meter in från kajkanten och bygga bostäder som alla har råd att bo i och slopa drömmarna om kanaler och båtbryggor samt spara kanske en halv miljard i anläggningskostnader. Har man fritidsbåt så vill man ha den i skärgården och inte inne i stan med lång väg till havet.
På området fram till Strömmen kan man ha parkmark och aktivitetsanläggningar samt enklare lättare byggnader för café verksamhet och service.
Kommunfullmäktige behöver tänka om och ge stadsplanerarna ett uppdrag som har rimliga kostnader och inte är ett onödigt dyrt skrytobjekt.