Jag och mina kollegor måste ha det enklaste jobbet i världen. Vi jobbar som undersköterskor på ett demensboende i Söderköping. Numera får vi vikarier som mer eller mindre glider in från gatan.
Dom har ingen vårdutbildning eller tidigare erfarenhet av omvårdnad av demenssjuka människor. Tex har någon precis tagit studenten från musikgymnasiet, någon ska bli skådespelare och så fortsätter det. Ingen introduktion behövs heller utan det är bara att börja jobba.
Man får vara glad att dom åtminstone hittar till rätt avdelning. Det är inget fel på tjejerna, dom är både rara och trevliga. Det är inte det som är felet.
Vi som är fast anställda har gått både undersköterskeutbildning och fortbildning inom demensvård. Tydligen bortkastad tid. Det har till och med hänt att man fått vara extra personal när en ovan vikarie känt att hon inte klarar av jobbet.
Vi gamla trotjänare får aldrig någon extra personal, vi ska bara springa fortare för att hinna allt som ska göras. Tid till den minsta lilla guldkant finns inte. Dessutom ”straffas” vi nu med att inte få ta någon semester, pga dåligt skött ekonomi inom sektor vård och omsorg.
Vi fick nya arbetskläder som ingen vill använda. Dom är alldeles för varma att ha, det är även ”fel” färg på överdelarna. Dom är mörkblå, men vi har fått lära oss att en dement människa ser rött bäst.
Varför inte fråga oss som ska använda kläderna om vad som är lämpligt. Har hört att personalkläderna kostade 200 000 kronor. Vi hade fullt fungerande och färgglada kläder förut.
Dom 200 000 hade kanske räckt att ge oss semester även i höst. Man tappar arbetslusten.