Vad får man egentligen skriva i en tidning? Laila Bagge var gäst hos familjen Parnevik i programmet Parneviks (säsong tre, avsnitt sex) och tog där upp ämnet utifrån egna erfarenheter om skriverier som varit osanna. Laila Bagge anser att rena lögner är var gränsen går.
(Att däremot totalsåga unga tonåringar på nationell tv är tydligen en skam som de får stå ut med, särskilt om de har godkänt det genom att skriva på ett kontrakt, så går det nämligen till innan en Idol-audition)
I fallet med Laila Bagge och ett påstått bråk med Bianca Ingrosso fick Laila Bagge rätt efter en anmälan. Uppgifterna i tidningen stämde inte. Att man inte får skriva saker som inte stämmer, även om det bygger på uppgifter från en "källa", bör det inte finnas några tveksamheter kring.
Men vad händer när media skriver om sådant som faktiskt är sant? Finns det ett allmänintresse? Hur bör de pressetiska reglerna tolkas och tillämpas? När Expressen skrev om Mikael Persbrandts droganvändning stämde uppgifterna. Finns det verkligen ett allmänt intresse av att vi vanliga invånare får veta vad Mikael Persbrant har använt för olagliga substanser?
Expressen försvarade sig med att han är en offentlig person och en förebild, som om det skulle göra att han inte hade rätt till ett privatliv. Bilden av Mikael Persbrandt som god förebild förändras förvisso av informationen som nådde ut. Men borde inte även kändisars rätt till ett privatliv väga tyngre än att folket får en så rättvisande bild som möjligt?
Jag ser inte ett tillräckligt starkt allmänintresse i att berätta om kändisars kärleksliv eller drogproblem. Allmänintresset bör ju dessutom vägas mot de enskilda personernas intressen av att få behålla sitt privatliv intakt.
Om inte de pressetiska reglerna om allmänintresse räcker till för att värna om även kända personers privatliv behöver kanske lagstiftningen ses över så att den ger ett bättre skydd. Och indirekt kan ju skriverierna även drabba kända personers anhöriga, som är mindre kända.