Det är med stor oro och en känsla av hopplöshet jag ser hur utvecklingen är inom mitt framtida yrke, där barn och pedagoger far illa på grund av stressrelaterade problem. Med stressrelaterade problem menar jag personalbrist, för stora barngrupper och för att inte tala om allt som blir lagt på förskollärarna som inte ingår i den arbetsbeskrivning som finns.
Den 19 januari i år skrev en kvinna en insändare som handlade om detta och som ville göra sin röst hörd. Jag skriver samma fråga: Hör ni oss? Eller är era öron täckta av era händer?
Varje dag ser jag inlägg inom förskoleupproret där uppgifter som inte tillhör vårt uppdrag blir vårt ansvar. Trots att det inte finns i vår arbetsbeskrivning. Varje dag hör jag om hur ohanterlig situationen är med dessa alldeles för stora barngrupper. Hur förskollärarna, barnskötare och andra verksamma inom förskolan måste kämpa med näbbar och klor för att hinna se alla barn, hinna göra alla administrativa uppgifter, hinna ta sin rast, hinna få sin avkoppling på sin lediga tid.
Det här är inte acceptabelt. Jag vill se och höra vilka slags förändringar politikerna i Norrköping aktivt jobbar med att utveckla för att underlätta för förskolepersonalen. För i allra värsta fall så kommer det sluta med att nyexaminerade förskollärare (som jag kommer vara om två år) blir sjuka och inte kan arbeta inom yrket längre.
Ni kanske hör oss, men lyssnar ni?