Ödmjukheten att inse sin egen begränsning är nödvändig. All fanatism, oavsett det gäller religion, politik, relation och så vidare är farlig. Däremot tror jag att Garay blandar ihop begreppen tro och fanatism. Tro är inget som bara återfinns i de stora världsreligionerna. Henrik Schyffert och Fredrik Lindström tog upp just det i sin föreställning Ägd på De Geerhallen i lördags; ”Förr trodde vi på Gud. I dag tror vi på marknaden.”
Någon vis person har sagt ”Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Vi har alla en tro, eller tilltro, utifrån vilken vi gör våra val. Då inte bara en tro på högre makter. Tror vi på något eller någon så satsar vi också på det eller den. Vi gör alla våra bedömningar utifrån de erfarenheter vi bär med oss och utifrån det vi vill och kan tro på. Känner vi tvivel inför något undviker vi i möjligaste mån just det. I ödmjukhet får vi pröva vår tro och vår tilltro. Ibland landar vi mjukt, ibland kraschar vi.
Man kan tycka att det borde finnas en gemensam grund att utgå från som för alla människor i grunden är oantastbar. Det är det som Garay börjar sin insändare med ”Vart tar människokärleken vägen…”. Om tron på människokärleken fick bli en sanning för så många fler, helst alla, så skulle världen och livet se helt annorlunda ut. I min tro finns inga mänskliga krafter som klarar av att ”styra upp detta”. Det är här vi söker en högre makt utifrån vilken vi kan hämta den oantastbara grunden. Inte fanatiskt utan i en ödmjuk tro på att människokärleken borde vara möjlig, trots allt.