En del arbetskamrater undrar varför jag ska sluta, om jag nu gillar mitt jobb så mycket. Men jag orkar inte mer. Det är inte bara för att jag måste göra något annat som jag går vidare, det är också här som jag drar min gräns. Jag kan inte arbeta med stolthet när tiden är viktigare än människan. När möjligheten till medbestämmande snart är omintetgjord. När ribban för vad som innebär en skälig levnadsnivå blir lägre och lägre. Jag orkar inte se på när människor går under för att vi inte får vara människor längre.
Jag som alltid har satt en stolthet i professionaliteten och sällan gråtit på arbetstid, jag gråter en skvätt nu. Jag kommer att sakna mitt arbete mer än mitt arbete kommer att sakna mig. Någon annan kommer att jobba i mitt ställe och allt kommer att fortsätta precis som vanligt. Det är så det ska vara, men trots att du vet att något är färdigt så kan du sakna det ändå.
Och hemtjänsten och alla mina arbetskamrater jag saknar er redan. Hej då!