Det var en gång en stolt liten fotbollsklubb i staden Norrköping som hette IFK. Den hade vitblå skrud, fem stjärnor i sin akademikrona och ett hjärta så stort att det inte fick plats i någon balansräkning. Men den hade också ett ganska stort hål. Ett hål i kistan, där pengarna rann ut. Och pengarna rann, och rann. Först 36 miljoner ett år, och då sa man: "Det var nog tillfälligt." Men sedan rann det 36 till, och då började det viskas: "Har vi kanske tappat nyckeln till kassalådan?"
Då kom Pomperigyllix, en ordförandekung med putsade skor och PowerPoints.
– Det ska bli ordning här! Alla ska ha nyckeltal! Och arbetsglädje!
Men när någon frågade hur han skulle laga hålet, svarade han:
– Vi måste öka försäljningen av korv och kaffe!
Och Pomperigyllix log, och alla på kansliet log, utom kassören som grät i sitt Excelark.
Några i staden undrade:
– Hur blev hålet så stort?
Jo, sa en vis räv, det var nog för att vi köpte spelare utan pengar, hade fasta kostnader som cement och planerade som om vi alltid skulle slå Djurgår'n.
Och så funderade man på att be några snälla troll komma med pengar. Men Pomperigyllix sa:
– Vi ska ha en krigskassa! Som ett lån, men utan ränta.
Då undrade några supportrar i keps:
– Varför inte fråga den vise Fredrik på berget Lundberg?
– Nej, nej! sa Pomperigyllix. Vi har en plan!
Men när någon ville se den sa han:
– Den kommer... snart.
Och medan laget tränade, kiosken värmde korv och staden väntade på nästa spelarförsäljning, växte hålet i kistan.
Kassören viskade:
– Det går inte att laga ett skepp med optimism.
Då hördes ett mummel från berget. Det var Fredrik som sa:
– Jag har tre gyllene råd:
För det första, sätt ett tak för personalkostnader – max 70 procent av intäkterna.
För det andra, räkna på era egna spelare. Paketera framtida intäkter som kapital.
För det tredje, styr föreningen med affärsplan – inte magkänsla.
Och kanske, bara kanske, finns det någon i klubben som vågar knacka på hos Fredrik.