När förutsättningar till att utveckla ett medmänskligt liv minskar är risken stor att man, förr eller senare, hamnar bakom lås och bom.
Det måste ju också vara bra att mellanmänskliga företeelser effektiviseras och minskas så vi kan spara på ekonomin. I samband med planerade indragningar av fritidsgårdar, sammanslagningar till större skolenheter, slimmad äldrevård och hemtjänst med mera, göms, glöms och försvinner den vilsna, svaga, behövande, lilla människan.
Men hen är ju ofta bara en belastning, och här kan man verkligen effektivisera och göra besparingar. Det kostar med fängelser. För att inte tala om flygplatser.
Och kultur… vad är det för en elitistisk företeelse? Abba ska kosta… om man nu vill lyssna på sån musik. I övrigt är ju kultur bara för snobbar. Kultur har väl inget med att utvecklas som människa att göra. Eller?
Det viktigaste är ändå att vi kan mäta våra skattefinansierade samhällsinsatser. De ska vara effektiva. Och eftersom vi nu inte kan ”räkna” och mäta välmående, oro, reflektion, destruktivitet, medmänsklighet, kärlek med mera så är ju inte heller dessa värda att ta hänsyn till. De är ju ändå ”bara” upplevelse och omätbara. Omätbara upplevelser av och i livet kan väl ändå inte förväntas belasta den politiska agendan. Eller, behövs det kanske en ny plattform och ett nytänkande här?
Sensmoralen blir att vi absolut kan fortsätta att effektivisera och avhumanisera. Och kanske, en dag, får vi, många fler av oss, ses bakom lås och bom (och då finns det ju bättre med plats) eller i vården eller inom någon annan institution som då får försöka räta upp ännu fler misslyckade och olyckliga människor!
Kanske måste vi mer reflektera över och se på livet och på människan bakom alla politiska beslut och planerade effektiviseringar. Människans väl är inte mätbar. Mätbara mål får inte ha ett egenvärde utan måste främja människans väl, i alla dess komplexa former. Åt det hållet är vi inte riktigt på väg idag.