Min ungdom stod i blom i mitten på 70-talet, så även Norrköping med inte mindre än hela fem statliga verk till staden. Nåja, de anställda fick gå före i de åtråvärda tomtköerna, men det kanske det kunde vara värt - Norrköping hade fått en välbehövlig nystart.
Inte minst med SMHI – och i direktsända Café Norrköping var detta en given koppling med bra väder. Luftfartsverket – med god koppling till Kungsängens flygplats, då med dagliga turer både till Visby och Köpenhamn. Invandrarverket – på den tiden med tämligen moderat immigration, Kriminalvårdsstyrelsen – med naturliga kopplingar till såväl Skenäs som Dragsgatan 13.
Och så flaggskeppet - Sjöfartsverket – i den fortfarande blomstrande hamnstaden Norrköping invid Bråvikens strand via Lindö kanal samt åtminstone ditintills stolt utgivare av landets sjökort till alla lotsar och skeppare.
Men knappt hade detta stolta verk flyttat hit innan Tsesisolyckan var ett faktum. Ett fartyg hade gått på grund och Sjöfartsverkets chefer höll varandra bakom ryggen om att detta grund de facto hade missats på sjökortet. En anställd, Anders Ahlmark, påvisade dock med stort civilkurage att detta var en miss från det affärsdrivande verket och hans bestraffning lät snart inte vänta på sig – ”fången på fyren” blev ett faktum.
Efter all denna smutsiga byk är åter Sjöfartsverket i nytt blåsväder. I Uppdrag granskning i SVT får vi se dess chefer åter stå vid skampålen och göra bort sig apropå inköp av dyra och spektakulära helikoptrar. På rent maffialiknande mönster har de uppenbarligen agerat på ett för deras position allt annat än som goda föredömen för landets beslutsfattare.
De tre stora frågorna återstår: Hur många miljoner fick var och en? Hur länge kan de sitta kvar? Och nu när Dragsgatan 13 har lagts ned, får alla plats ute på Skenäs?