I NT kunde vi läsa artikeln om hur viktiga våra levnadsvanor är, särskilt nu med begränsning för de flesta. Artikeln beskriver hur viktigt det är att ”Sätta östgötarna i rörelse” – ett projekt som pågått några år. Projektet har visat på många goda aktivitetsexempel. Men det finns stora brister för vissa gruppers möjligheter.
För våra medlemmar med funktionsnedsättning blir goda levnadsvanor ännu viktigare, men svåra att leva upp till, hur goda föresatserna än är. Och det är ännu svårare nu. Många medlemmar har inte kommit utanför dörren på 5–6 veckor, då de tidigt fick rådet att inte åka färdtjänst. De senaste veckorna har många med neurologiska diagnoser räknats in i riskgrupperna, vilket minskar både kontakter och utevistelser.
Våra medlemmar är beroende av goda levnadsvanor, träning, sömn och bra kost. De flesta har inte hjälpmedel som tar dem ut för att åtminstone få frisk luft eller till ett utegym. I artikeln kan vi läsa att ”fysisk aktivitet är viktigt för vår hjärna, kognition och vårt psykiska välbefinnande”. Den lilla aktiviteten är bättre än ingen alls.
Vi vet att funktionsförsämringarna går snabbt, några veckor utan den regelbundna träningen är förödande. Tränings- och badgrupper ligger på is, de kan just nu inte hanteras på ett bra sätt.
Tänk om fler av medlemmarna haft hjälpmedel som gjort förflyttning utomhus möjligt, fler hade mått bättre! Den situation som nu råder borde öppna ögonen för att förstå att hjälpmedel för att självständigt ta sig ut behövs. Det bidrar till god hälsa och bättre levnadsvanor för den med funktionsnedsättning.
Marie Bager,
ordförande Neuroförbundet Norrköping