En reflektion med Gotlands gruppvåldtäktskatastrof som ett exempel av många. Massmedia utmålar extremistgrupper från båda håll som de enda agitatorerna, dock med den ena som god och den andra som ond.
Nåväl, de finns på sin respektive kant och den ena är inte mer önskvärd än de andra. Men den stora folkliga massa som har åsikter däremellan, alla de som sätter offret i högsätet och anser att vilka än förövarna är så ska de behandlas lika inför lagen, vem företräder dem (läs oss)?
Vi blir i media pådyvlade antingen rena nazistgrupper eller extremvänster med våldsinslag vilka inga representerar mer än en bråkdel av svenska folket. Men massan har inget forum som företräder vår sak.
Eftersom denna massa står upp för de fysiska offren i samhället blir man lätt kategoriserade till den ”onda” sidan och får nedsättande tillmälen kastat efter sig. Debatten måste nyanseras och den svenska majoriteten måste få en plattform att agera utifrån fri från skuldbeläggande och kränkande epitet, för det är ändå den som på sikt måste gå segrande ur den politiska sandlådan om vi ska kunna återupprätta landets status som en humanitär stormakt.