Utbrändhet och psykiatriska diagnoser bland de arbetande är inget nytt efter ett kvartssekel av arbetsvillkorsdumpning i Sverige. Varför skulle de privata arbetsgivarna ha avstått från denna dolda lönedumpning till skillnad från de offentliga, när det stora riksdagsparti som förr stod på arbetarnas sida vänt dem ryggen och i stället politiskt levererat allt som kunnat tänkas stå på SAF:s (Svenska Arbetsgivareföreningens) önskelista, inklusive propagerandet för EU-medlemskapet?
Det är mer troligt att det kraftigt fallande hälsotillståndet även bland industriarbetarna gått så långt att det inte längre går att hålla locket på. Man talar i media om en tickande bomb. Tidigare försämringar i sjukförsäkringssystemet som ett politiskt svar på den ökande sjukfrånvaron har sannolikt framtvingat en högre sjuknärvaro och när dessa människor slutligen går in i den definitiva väggen, så blir det en rejäl smäll som kommer att få konsekvenser livet ut.
Bakom den allvarliga situationen på arbetsmarknaden ligger att EU ska bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi, vilket i praktiken betyder en politik som står i rakt motsatsförhållande till den ursprungliga svenska socialdemokratiska arbetarpolitiken som en gång utgjorde grunden för vårt gamla välfärdssverige. Den gick ut på att förbättra arbets- och lönevillkor samt social trygghet, medan den politik som Socialdemokraterna drivit sedan slutet av 1980-talet sammanfaller med EU-politiken och SAF:s önskemål.