Det var en gång 20 små lärare som brann för sin sak.
Erfarenhet och kunnighet, kommunikationen var rak.
Personalen var stolta och trygga, bar på hög kompetens.
Men undan för undan, knappt märkbart, flyttades en gräns.
Någon bytte jobb, någon ville studera.
Tjänster ersattes inte längre, de blev inte flera.
I gruppen fanns en anda och optimism hos envar.
Det här klarar vi, trots att vi bara är 15 kvar!
Det fick ofta bli att jobba utan någon rast.
Att slänga ihop en lektion, påhittad i all hast.
Lärarnas ramtider gick inte att hålla.
De fixa och trixa, men kunde inte trolla.
Till facket sa de: Vi klarar oss inte själva!
Och nu var gruppen inte fler än 11.
Lärarna sa: Vi räcker inte till. Nu får det vara stopp!
Chefen svarade: Ni får inte längre något tilläggsbelopp.
Lärarna skrev mejl: Vi behöver resurser nu!
Den förut så positiva gruppen hade minskat till 7.
Plötsligt kändes den fina lilla gruppen inte längre så glad.
Särskilt inte när två kollegor bytte till en annan stad.
5 små lärares ångest och oro var mycket stor.
De skrev i panik till vårt utbildningskontor.
Men lärarna fick tyvärr aldrig några svar.
Och nu var det bara 3 stycken kvar.
Med sorg i rösten sa nästa: Jag ska också gå.
Kvar i särskolans lag fanns då bara 2.
Nästa besvikna lärare byter jobb i höst.
En ensam liten lärare, söker mycket tröst.
Engagemanget och drivet, det finns fortfarande en liten glöd.
Blås på den och mata den, innan den är död.
Med hjärtat i särskolan