Norrköpings flygplats är landets äldsta. I dag används den i huvudsak bara för charterflyg och små privatplan. Varför har vi den kvar, är det av obeslutsamhet eller av nostalgiska skäl?
Flera politiker försvarar flygplatsens bevarande. De kan räkna upp en lång rad argument. Tyvärr är de flesta av dessa förlegade eller saknar förankring i verkligheten.
Flygplatsen får ett årligt bidrag på ca 35 miljoner kronor, till det kommer kostnader för banunderhåll. Det är nu dags att de politiker som försvarar flygplatsens existens anger de skäl som motiverar fortsatt miljonbidrag till flygplatsens drift. Då menar jag verkliga och raka besked. Inte de svepande och okunniga påståenden om flygplatsens nytta för ambulansflyg, brandflyg, kustbevakning och polishelikoptrar som har framförts.
Flygplatsen har i dag inte dessa funktioner, och har inte haft det under många års tid. Men flygplatsen har heller inte den basverksamhet som en kommunal flygplats är till för, ett reguljärt flyg.
Med jämna mellanrum framförs att flygplatsen har många ”spännande” framtidsprojekt. Länge var det kommande elflyget ett sådant projekt. Det har ännu inte kommit och elflyget är tidsmässigt väldigt avlägset. Sedan skulle flygplatsen vara en viktig del i Swedish Biofuels AB:s flygbränsletillverkning. Det lanserades med buller och bång på presskonferenser för ett år sedan. Bränslefabriken lyser med sin frånvaro och frågetecknet kring den har bara växt i takt med NT:s avslöjanden om Niclas Adler och Marviken.
Nu har vi ett nytt politiskt styre i Norrköping. V och MP står fast vid att de vill avveckla flygplatsen och C vill successivt minska kommunens bidrag.
Olle Vikmång ger till NT beskedet att: ”Vi inom Kvartetten är överens om att utveckla hela flygplatsområdet. Vi vill bland annat åstadkomma fler flygrelaterade etableringar”. Det är kanske ett lagom diplomatiskt svar, då varken L eller KD vill avveckla flygplatsen. Men är det inte dags att man i klartext talar om vad det är för utveckling vi kan vänta oss?
Flygplatsens framtid är kanske Norrköpings Godot. Ni vet Samuel Becketts berömda pjäs, ”I väntat på Godot”, där två herrar väntar att Godot ska komma. En ankomst som ständigt blir uppskjuten. Pjäsen bjuder på en mängd tolkningar, en är att människan alltid väntar på något eller någon, utan att veta exakt vad det är som väntar.
I väntan flyg till Kungsängen: ”Inte i dag, men imorgon sägs det. Aldrig i dag, alltid imorgon”.