Trött, ledsen, arg, orolig och besviken. Detta är bara några av de ord som beskriver mina känslor gentemot Norrköpings kommuns handlande när det gäller min son. Vuxenvärlden ska stötta och hjälp barnen, men var finns den hjälpen?
När min äldsta son var 12 år flyttades han till ett hvb-hem i Stockholm på grund av hans utåtagerande beteende som grundar sig i flertalet neuropsykiatriska diagnoser. Där lärde han sig inte att hantera sina impulser och göra rätt saker. Istället lärde han sig andra saker. Värre saker, vilket lett till att han flyttats runt på flera hvb-hem och även SiS-institutioner.
Jag tänker inte gå in på allt som försiggick på dessa ställen, men kan säga att jag aldrig hade gått med på att flytta honom till hvb om jag visste det jag vet idag. När socialen märkte att det inte blev bättre på dessa ställen, utan snarare sämre, så flyttades han hem till Norrköping i början av sommaren 2016, 18 år gammal. Från att ha varit inlåst och ständigt övervakad av personal, sattes han nu ensam i en egen lägenhet. Personal fanns knuten till lägenheten, som skulle hjälpa honom med att handla och "stötta". Det kunde ju vem som helst lista ut att det inte skulle fungera.
Igår kväll fick jag reda på att sonen kommer bli utkastad från sin lägenhet. Han har ingenstans att ta vägen! Han ringde i panik och berättade att han ska vara ute ur lägenheten senast fredag denna vecka, och att han antagligen får flytta till något jourrum. Hellre än att hamna där kommer han snart göra något riktigt illa i ett desperat rop efter hjälp.
Det bästa vore LSS-boende. Eget rum/lägenhet med personal dygnet runt, men socialen säger att han är för frisk. Jag har arbetat på dessa boenden och kan garantera att det finns de som är betydligt mer fungerande som bor enligt LSS. Visst kostar det att ha någon boende enligt LSS, men kostnaden blir oerhört mycket högre för samhället om rätt stöd inte ges.
Var är hjälpen när den behövs?