Att politikerna nu enats om att ändra på den bristande militära närvaron på ön är bra, men att där bara placera en mindre stridsgrupp med ett mekaniserat kompani som kärna är endast en politisk markering. Dessutom kommer stridsgruppen på plats först 2018. I den försvarspolitiska debatten tycks man ofta räkna med att time out kommer att råda när det gäller de säkerhetspolitiska hoten tills det nya försvarsbeslutets förstärkningsåtgärder genomförts om i bästa fall tre till fem år. Men detta är givetvis bara önsketänkande. Vi måste göra det bästa av situationen och försöka höja tröskeln mot angrepp utan dröjsmål. Innan tillräckliga egna resurser är på plats är Nato-medlemskap det enda som skulle kunna ge oss säkerhet på kort sikt, men detta tycks fortfarande vara politiskt omöjligt.
Vad kan då göras? En möjlighet kan vara att utnyttja vårt partnerskap i Nato (och kommande värdlandsavtal) och de goda erfarenheter som redan finns av samövningar mellan svenska och utländska förband. Varför inte omedelbart överenskomma med Nato om mer eller mindre kontinuerligt pågående samövningar på Gotland med deltagande av olika Nato-förband enligt ett roterande schema. Dessa förband bör gärna inkludera både luftvärn och kraftfullt artilleri. De utmärkta möjligheter som finns på Gotland till skarpskjutningar på stora avstånd med tyngre vapen skulle säkert uppskattas av Nato-förband. Denna samverkan med närvaro av Nato skulle direkt höja tröskeln mot angrepp på Gotland och därmed något tillgodose det akuta behovet.