Det grävs och borras djupa sår i den himlakropp som vi kallar jorden. Hon som lider av feber. Vår planet har drabbats av ett kreativt, girigt och självsvåldigt virus vid namn Homo sapiens. Lyfter vi blicken ser vi konsekvenserna. Atmosfären en tipp för osynliga sopor. I haven snart mer plast än fisk. En massutrotning av arter när frodiga regnskogar torkar ut och omvandlas till ensidiga plantager. Färgsprakande korallrev med en myriad av djur och växter bleks och ersätts av vita kalkkyrkogårdar. Och från polarisarna forsar vattnet allt snabbare ner i de stigande världshaven. Därtill: extrem torka, översvämningar, bränder. Liv som slås i spillror, familjer som splittras. 700 miljoner människor överlever på mindre än 2 dollar om dagen medan 2208 personer är dollarmiljardärer.
Detta är vad våra politiker sällan debatterar. Vad våra demokratier misslyckas att bära. Mänskligheten är i desperat behov av en överstatlig demokratisk beslutsnivå med makt att säkra en hållbar framtid på jorden och ett ekonomiskt system som fördelar utvecklingens frukter humant. Målet finns redan formulerat. I Parisavtalet och FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna. Och i surret av bin när körsbärsträden står i blom. Men vi saknar en global rättsordning. En färdplan. Och medborgare, journalister och politiker som vågar se allvaret och engagerar sig, föreslår processer och lösningar. Skatteväxlingar, klimattullar, jämlikhetsskatter? Utbyggnad av förnybara energikällor och välfärd? Krav på hållbara produktions- och konsumtionsmönster?
Valet närmar sig. Kan vi börja detta samtal, nu?