Sverige 2017. På fotot en glad storasyster mellan mina två fina yngre bröder. Det är sommar, sol, och vi är på kalas med släkt och familj.
Allt skulle kunna vara lika bra som det ser ut. Men det är det inte.
På kvällen kommer tankarna. Jag försöker sova men det går inte. Tänker på framtiden. På möjliga lösningar. På alternativ.
På orättvisan. På maktlösheten. Hur det kunde bli såhär. Hur det får gå till såhär.
Vad vi kan göra nu. Hur vi kan lösa det. Att vi måste lösa det.
Tusen frågor och tusen tankar.
Jag tänker den skrämmande tanken att låsa in min svenska 18 åriga lillebror i förvar för en oviss framtid för att sedan sätta honom på ett flyg till ett land i fullt krig, till en stad han aldrig varit i, där han inte känner någon. Utan pengar, utan familj, vänner, kontaktnät eller trygghet. Utan ett pass att kunna ta sig därifrån. Med en religion han inte delar och riskerar dödsstraff för. Till ett liv på gatan då han inte har ett hem. Där ingen väntar på honom. Ensam och rädd.
Just det behöver jag aldrig oroa mig för. För han kommer aldrig behöva utsättas för det.
De oroliga tankarna är för min andra lillebror. Min afghanska lillebror. Han kan vi tydligen utsätta för det.
Också han bara 18 år gammal. Som redan är traumatiserad av upplevelser jag och min svenska lillebror inte ens har sett på film.
Som kämpat för sitt liv och som har som högsta önskan att få känna på hur trygghet känns.
Som under 8 månader tagit sig hit helt ensam. Utan sin familj och bara 15-16 år gammal.
Som under sitt korta liv har gått igenom mer än vad många av oss gör under hela vår livstid. Som berättar historier om sitt liv som gör ont i hela kroppen för oss andra att lyssna på och som vi hur mycket vi än försöker, inte kan förstå eller ta in.
Som nu har ett hem, skola och vänner här. Som lärt sig det svenska språket och integrerat sig. Som också han tillhör och älskas av en familj.
Han och hans vänner utsätter vi för det.
Inget barn ska behöva skickas till döden. Ingen människa oavsett ålder ska skickas till Afghanistan när säkerhetsläget ser ut som det gör idag.
Jag citerar min otroligt kloka afghanska lillebror:
”En bomb ser inte åldern på människan den dödar. Den ser inte om du är under eller över 18 år”.