Stort Tack och Lycka till i er framtida yrkesgärning!
Ni är alla mycket värdefulla och kompetenta, glöm aldrig det nu när kommunen Norrköping vill lägga ytterligare arbetsbörda på Era axlar! Ekvationen arbetsliv/fritid/återhämtning måste gå ihop och mitt val att lämna har mycket att göra med hur vi blir behandlade och negligerade i vår utveckling i vårt yrke. Att jobba med demenssjuka kan vara det svåraste yrkesvalet inom vår sektor vård och omsorg. Det man nu gör avpersonifierar både oss som jobbar och våra kära omsorgstagare. Man skapar en kultur av löpande band, som en fabrik där den sköraste människan har blivit en kostnad och inte en person.
Jag är med er fortfarande fast just nu lite från utsidan, sluta aldrig kämpa för våra underbara oldiesar. De är ju så fantastiska och har så mycket att berätta för oss, trots sin hemska sjukdom. Att få avsluta livet i frid handlar om att få berätta sin historia och få veta att man är och har varit viktig. Oavsett ålder och sjukdom genomgår alla människor denna utveckling, att få berätta om sitt liv.
Så lyssna, var nyfikna detektiver i deras liv, fråga och bekräfta det ni hör. Tidskrävande? Ja, men så viktigt! Något som varken politiker eller beslutsfattare har rätt att ta ifrån oss.
Och vi ska lyssna, vem är vi annars om vi inte blir lyssnade på?
Just nu sätter jag mitt hopp för er som jobbar kvar i demensvården till en person som kan belysa vår verklighet inifrån så småningom, nämligen journalisten Henrik Frenkel. Han har själv drabbats av en demensdiagnos och har redan satt Alzheimers sjukdom i ljuset i media.
Jag kände igen mig i din insändare, efter många år som undersköterska inom demensvård. Nu har jag lämnat mitt arbete inom demensvård och gått vidare. Men jag tänker på er som är kvar. Ett fantastiskt roligt, intressant och lärorikt arbete om man har rätt förutsättningar och tid att kunna arbeta på ett pedagogiskt rätt sätt.