Som svar på Karin Jonsson och Kikki Liljeblads inlägg den 9 mars.
I ett inlägg den 9 mars skriver Karin Jonsson och Kikki Liljeblad att gång-, cykel- och kollektivtrafik skall prioriteras. Men det är ju knappast det man gjort de senaste decennierna och några beslut om något annat har ännu inte tagits.
Den viktigaste gatan för spårvagnar genom stan, Drottninggatan, har man ändrat till enkelspår som begränsar trafiken och ofta orsakar förseningar. Signalprioritering som utlovas för spårvagnar saknas på många ställen. Utbyggnaden till Hageby har inte färdigställts, dragningen längs Hagebygatan i kanten av Vasaparken skjuts upp hela tiden. Varför byggdes inte den sträckan direkt år 2010 när bygget påbörjades?
I dag tar en resa från resecentrum till Hageby minst dubbelt så lång tid som på 1990-talet. Busstrafiken har stora framkomlighetsproblem vilket gör att förseningar förekommer regelbundet i rusningstrafik med 5-20 minuter. Bussarna måste ofta korsa gator som är klassade som huvudled med många långa stopp. Varför inte låta de gator där bussarna går istället vara huvudled?
I stället har man satsat på massa fula parkeringshus, som uppenbarligen inte löst de boendes parkeringsproblem. Och halkbekämpningen prioriterar bilgator, inte gångbanor. Trots kringfartsleder lockas många köra genom centrala Norrköping varvid gator korkas igen av bilar. Allt detta gör att Norrköpings tätort som enda större stad i Sverige har fallande antal resenärer i kollektivtrafiken sen år 2000 medan det i många andra tätorter stigit kraftigt.
Verkar som att Norrköpings politiker tror att om man köper in lite spårvagnar löser sig allt själv. Men om man investerar i spårvagnar måste man ju se till att de kommer fram utan långa omvägar och massa onödiga stopp, annars blir det ju en dålig investering.