Vi kommer satsa på skolan! En mening jag som lärare och väljare hör i varje valrörelse. Vi översköljs av snabba lösningar som omdömen i uppförande, kurser för lärare i konflikthantering, mobilförbud med mera.
Jag har varit i kontakt med politiker på såväl riksdagsnivå som kommunnivå för att lyfta skolans problem, eller utmaningar som man hellre säger. Ingen tar ansvar, ingen. Det är rektor som ansvarar för sin verksamhet. Rektor har ingen stor pengapåse och inget trollspö. Rektor gör vad hen kan, pressad från politiker och chefer som styr hens möjlighet utan att ta ansvar. Ty ansvaret är rektorns allena.
Vi lärare har minst befogenheter av alla att påverka satsningar i skolan. Men det är vi, lärarna, som får allt i knät och står där i vardagen. En vardag att lösa frånvaro av kollegor, ta hand om barn som inte mår bra, konflikthantering och lite undervisning på det. Ni märker, ordningen på hur prioriteringen ser ut för att kunna vara lärare är omvänd mot vad det borde.
Lärarbristen är nu och det är bara i början. Det är många år kvar innan vi överhuvudtaget kommer ikapp och under tiden står våra barn utan allt fler behöriga lärare. Vi har vetat om det här i minst 25 år. Men ingen av dem som har mandatet att bestämma tar ansvar och lämnar allt i knät på lärarna. På lärarna som har och gör mer än våra arbetsbeskrivningar säger. Allt för barnen. Tänk om de ansvariga också tänkte så: Allt för barnen!