Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Träffar folk för det mesta yngre människor, som tycker vi pensionärer "gnäller" för mycket på allting. Det kanske beror på att äldre inte uppfattar sin livssituation som särskilt lyckad. De pensionärer som föddes på 20- och 30-talet har inte mycket att vara glada över. De har haft de sämsta lönerna, som pensionen räknas på och de taskigaste arbetsförhållanden. Tar vi sedan sjukvården har de infört en förfinad form av "ättestupa" de prioriterar bort oss äldre, så de som har svåra sjukdomar får vänta så länge på att remisserna behandlas att de hinner dö innan behandling har skett. Jag hörde av en läkare att vi drar strecket vid 70 år. Därefter står man på en lång väntelista innan det kan bli aktuellt med till exempel operation. Däremot förskrivning av många gånger felaktiga preparat med många biverkningar tycks döva dåliga samveten. Alla som blir gamla lever med livet som insats och man får vara glad om man överhuvudtaget överlever i en överorganiserad sjukvård där människan mer och mer sätts på undantag. Jag vill ha tillbaka den tiden när vi hade husläkare, en kunnig och duktig läkare som man dessutom kände och kunde tala med och som kände ens kropp utan och innan. Han remitterade alltid, när en specialist behövde titta på en. Ja, då har jag "gnällt" lite till för att lägga ved på brasan. Till sist tycker jag det var bättre förr, man var ju yngre också det gjorde sitt till.