Äntligen höst!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns så mycket vi missa när vi stressar oss igenom vår korta tid här på jorden. Att upptäcka och utforska är ju en del av den stora tjusningen med livet. Varför skynda sig för att veta och ha sett allt? Det blir ingen människa gladare av.
Ta och tänk en stund på allt det vackra och fridfulla vi har istället. Som den lugna och friska och kvällsluften som sveper ner i ens lungor. Som den oförutsägbara och tillika alldeles underbart vackra hösten med sina färgrika löv i rödvarma kulörer. Eller varför inte bara gå ut en kall, helst snöklädd, vinternatt och betrakta den fridfulla stjärnhimlen tillsammans med den totala tystnaden. Så små saker, men ändå så fyllda med ro. Ingen tidspress, ingen stress.
Är det verkligen bara jag i Sverige som tycker att värmen är en pina och istället välkomnar kylan och mörkret med öppna armar? För mig är sommaren lite som Stockholm; hektisk, stressad och tillgjord. Den känns krystad, något som alla bara måste älska - annars är man ju konstig liksom. När jag säger att jag föredrar vintern framför juni, juli och augusti så tycker människor att jag är knäpp. Låt gå, då är jag väl knäpp - jag kan leva med det. Mörker är som terapi för min deprimerade själ.
Men, vem vet. Snart kanske det blir som alla vill, att mörkret och kylan är utrotad och vi får sommar året om. Med dagens teknologiska utveckling har vi det säkert ljust dygnet runt om än si så där tjugo år. Och blir kollektivt utbrända på köpet. Nej, vet du vad? Nu orkar jag inte mer. Nu ska jag faktiskt ta mig en lugn och avstressande höstpromenad. Sedan när jag kommer in ska mysa och värma mig med en kopp te. När allt kommer omkring är det inte så svårt: Stanna, titta, lyssna?