"Att någon man älskar förändras är oerhört smärtsamt"

Min farfar var en berest man. En rastlös man. Alltid på väg, alltid med ett nytt resmål i sikte. Tills det tog tvärstop. Från att obekymrat ha korsat kontinenter hittade han inte längre till den egna lägenheten.

"Att någon man älskar förändras från, vad som åtminstone känns som en dag till en annan är oerhört smärtsamt. "

"Att någon man älskar förändras från, vad som åtminstone känns som en dag till en annan är oerhört smärtsamt. "

Foto: TT

Krönika2021-08-14 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Han var byggnadsingenjör till yrket och befann sig ena stunden i Amazonas regnskog, nästa i ett svältdrabbat Etiopien för att bygga upp infrastruktur med fungerande vägar och broar. När han emellanåt kom hem till Sverige hade han alltid med sig godis, märkliga smycken och spännande berättelser. Han redogjorde för cykelfärder genom oländig terräng, termitstackar högre än honom själv och gröna mambor som lurade i träden. Han skildrade människoöden och politiska situationer långt ifrån verkligheten i min lilla hemby på den svenska landsbygden. Han hade koll helt enkelt.

Därför var det en underlig och djupt sorgsen känsla när jag några år senare såg honom stå på perrongen i en mellanstor svensk stad, förvirrad och totalt oförmögen att greppa hur han skulle ta sig till grannorten.

Resan var raka vägen. Han behövde bara kliva på tåget i ena staden och kliva av i den andra. Men han fick inte ihop det och kollade gång på gång på lappen som han hade i handen. På den stod avgångstiderna tydligt nedskrivna, liksom namnet på hans destination. I fall han skulle glömma bort. 

Jag minns hur glasögonen kasade ned för hans smala näsrygg, svettdropparna i pannan och de rynkade ögonbrynen. Men allra tydligast minns jag hans ansiktsuttryck, som sa mig att han visste att han borde klara av det här, men att han inte gjorde det. Hans sorg och uppgivenhet. 

Farfar var i 70-årsåldern när han diagnostiserades med Alzheimers sjukdom och förloppet var grymt. Inte minst för de anhöriga. Snart kände han inte längre igen sina barn och barnbarn. Tog han en promenad hittade han inte tillbaka till lägenheten. Han var övertygad om att alla ville honom illa, skrek och grät. Vid julklappsutdelningen tittade han tomt ut i luften och önskade alla en glad påsk.

Att någon man älskar förändras från, vad som åtminstone känns som en dag till en annan är oerhört smärtsamt. Att inte själv orka ta hand om och sköta personen blir ett ständigt dåligt samvete. När vården dessutom brister blir känslan nästintill outhärdlig. 

Om detta vittnar de anhöriga som jag har pratat med inför denna publicering. Några är med i artiklarna intill, andra inte. Vill du dela dina erfarenheter av demensvården, bra som dåliga, hör av dig till mig.