Min gamla hemstad toppar olycksstatistiken, men jag upplever Norrköping som betydligt svårare att ta sig fram i med cykel, och framförallt så verkar bilisterna ha fått nog av oss cyklister.
Jag minns Umeå som en riktig cykelstad. Jag trampade, i stort sett, obehindrat till och från skolan eller jobbet. En vältrafikerad plats, själva hjärtat av Umeå, är universitetsområdet. Där har man ordnat med cykelbron Svingen, denna kroppspulsåder som håller cykelstaden levande. Bron ringlar sig ovanför järnvägsspår och bilvägar och binder ihop staden. Den fryser aldrig, eftersom den är försedd med värmeslingor, och den är vacker, men mest av allt skänker den legitimitet till cyklisterna som också vill få sin status som fullvärdiga trafikanter. Den signalerar att cyklisterna är välkomna. Därför förvånas jag av att staden toppar olycksstatistiken.
Värre är det med cykelfriheten i Norrköping. Framkomligheten är dålig. Det krävs att man pejlar av trafiken konstant. Det blir aldrig något flyt i cykeltrafiken. Hur hänger det ihop? Klart är i alla fall att min upplevelse av trygghet inte hänger ihop med den statistiska verkligheten. Klart är också att min upplevelse förtas av det faktum att cyklister och bilister korsar eller delar varandras banor på vältrafikerade ställen i staden.
Kanske finns det en medelväg där både cyklister och bilister kan samsas sida vid sida, men då krävs det att stadsplanerarna börjar agera. För lika skrämda och förargade som bilisterna blir när cyklisterna plötsligt dyker upp, blir cyklisterna irriterade och kränkta när bilarna spyr ut avgaser i luften, och bilisterna tutar och blänger.
Ytterligare en aspekt är att lindarna mår dåligt av de avgaspruttande bilarna som måste ligga i 30 km per timme, eller bli helt stillastående. En kan tänka sig att också bilisterna skulle må gott av att slippa stressen med att behöva korsa cyklisternas banor. De har ju så mycket annat att tänka på: byta däck, betala bilskatt, hitta parkering, trösta barn i baksätet, prata i telefonen med mer.
Jag gör inte anspråk på att komma med någon lösning på hur innerstadens vägar ska anpassas optimalt efter allas behov. Jag kan inte heller förklara diskrepansen mellan statistiken och upplevelsen av att vara välkommen som cyklist i en stad. Men jag tycker att cykeln, som ur ett civilt och ett samhälleligt perspektiv är ett sunt och ekonomiskt färdmedel, ska få bli en fullvärdig medlem av infrastrukturklubben.
Och dessutom kan tilläggas att en kommun med så vackra omgivningar, med eklundar, raps- och linfält, herrgårdar och slott förtjänar ordentliga cykelvägar så att cyklisterna kan ta sig ut och njuta av det underbara östgötska landskapet.