Statistiken sa att en ensam kvinnlig sångerska med en maffig ballad skulle vinna andra chansen.
Icke sa Nicke.
Anno 2012 blev det män, bara män, som tog sig vidare från uppsamlingsheatet. Thorsten Flinck och revolutionsorkestern, samt killarna i Top Cats.
Statistiken sa också att tävlande från deltävling fyra har ett visst försprång, eftersom folk har den låten färskare i minnet.
Icke sa Nicke.
Dynazty och Engberg/Sjögren föll direkt.
Min personliga förhandsspekulation kunde ni läsa om på Mellobloggen på nt.se, men jag kan avslöja så mycket som att jag knappast briljerade. I eftertankens kranka blekhet försökte jag förmodligen i för hög grad värdera låtarnas kvalité, istället för att betänka artisternas/låtarnas/produktionernas potential att nå en stor målgrupp. Nå röster.
Det visade sig att lördagen den 3 mars var dagen då dansbandskampens röstningsmaffia mobiliserade kraft igen. Buggens beskyddare ringde till försvar för den musik som minner om en tid som var. Då musik var musik. Då kontrabasen och pianot stod på folkparkens scen och luktade brylkräm.
Och med ens hade Top Cats nått final. Kanske kan de till och med slå det rådande rockabilly-rekordet i modern Mello: The Playtones sjätteplats 2011.
Men vilka röstade på Thorsten Flinck då? Detta svårfångade buffeldjur. Denna dreglande charmör, som spände blicken in i kameran och berättade historien om sig själv och offentligheten.
I lördagens NT kunde ni läsa en fin intervju med mannen ifråga, som varken handlade om hans febersjukdom eller om livet som hemlös och missbrukande tvåbarnsfar. Den tecknade en bild av en man som lämnat skiten och som med nykter blick både ser på sig själv och på sitt förflutna. Som kan diskutera löpsedlar om knark och missbruk, lite på avstånd. Som ser sin roll som riksbuse tona ut.
Jag känner honom inte, så jag kan inte säga om bilden är sann. Men likaväl har han stigit fram på ett mjukt sätt i tv, och fått sympati i klass med Caroline af Ugglas. Lördagens seger i andra chansen var beviset på att det svenska folket tagit honom till sig, som den där udda fågeln man älskar att ha i sitt galleri. Som är lite farlig, lite märklig, men lagom rumsren för att bli en uppiggande krydda bland Rix FM-skval och Läckberg-deckare.
Jag lovar att han får ”prata ut” i både det ena och det andra mediet nu om han vill. Kanske kommer hans personliga historia att exploateras än mer.
Han har förmodligen förstånd nog att välja väl, utefter sina behov, men krasst karriärsmässigt står han inför ett drömläge.
Han har rest sig, igen.
FAKTA
Till final från andra chansen:
Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern - Jag reser mig igen Top Cats - Baby doll
FAKTA
Olovs lista
Metal-mysteriet: Min logik sa mig att Dead by April gick till final för att folk vill ha metal i Mello, detta trots att de i mina ögon uppträdde med en obegriplig halvmesyr. Därför trodde jag på Dynazty. Men icke. Nu förstår jag ingenting.
Ljudkrånglet: ”Ljudet, ljudet, ljudet”, ropade publiken i Nyköping så att hela Sverige hörde. Orsaken var att ljudet i arenan slutat fungera under tre låtar i duellomgång två. En dator hade hängt sig. Top Cats, Timoteij och Thorsten Flinck fick därför sjunga inför en tyst publik. Trist för båda parter.
Sarah Dawn Finer: En klippa. Det blev lite snurrigt i samtalet med Christer Sjögren, men hon har genomgående varit välavvägd i sin aktion. Kul också att man kan få en programledarkarriär utan att ha getingmidja.