Ingen filmade mig när jag blev slagen – det är jag tacksam för

Jag har varit i slagsmål en enda gång. Det skedde i en skolkorridor. Elevrösterna jag hör i dag känns som ett eko 30 år senare. Orden får mig att minnas tillbaka. Mycket är sig likt i dag, med en stor skillnad.
Jag är glad över att mobiltelefonen inte var uppfunnen på 80-talet.

Foto: Arkivbilder

Krönika2024-11-18 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hur mår skolan i Norrköping? Jag och min kollega Jenny Carlsson har djupdykt i frågan. Under ytan hittade vi pusselbitar, formade på olika vis. Stenhårda ord som kränker. Hot som väcker oro. Fysiskt våld som smärtar. 

Pusselbitarna visar en brist på vuxen närvaro på rasten och där lärarna inte finns till för alla under lektionen. 

Vi hör talas om en förnedringskultur. I verkliga livet – och i livet på nätet. 

De elaka orden på skärmen är bara synbara i sekunder. Men ärren de lämnar består. Mobbning och våld filmas och sprids till ett internet som inte glömmer. Att klippen aldrig försvinner gör förnedringen mångdubbelt värre. För eleven. För familjen.

Mobiltelefonen pekas gång på gång ut som en stor bov i dramat. Som ett svart trollspö som bildar klumpar i barnens magar.

”Jag tror att det är tuffare att gå i nian i dag än när du gjorde det.”

Den kloka grabbens ord på fritidsgården lever vidare i mig. 

"Slaget i mitt ansikte kan inte ha träffat hårt. Eller träffade det ens alls?"
"Slaget i mitt ansikte kan inte ha träffat hårt. Eller träffade det ens alls?"

Min motståndare i korridoren hette Tiger i efternamn. Låt inte namnet lura er. Han var huvudet kortare än mig och den klenaste katten i klassen. 

Ändå "vann" han. Jag skriver "vann" men i korridoren fanns det bara förlorare den här vinterdagen.  

För jag ville inte slåss, Tiger var ju min kompis. Och jag tror inte heller att han ville slå mig på käften.

Det började som ett skojbråk. Sedan eskalerade det eftersom något gav näring till elden. Runt om oss stod merparten av klassen och såg på. Jag minns inte att någon hetsade oss, snarare blickar av skräck och empati. Men publiken, visserligen passiv men ändå, gjorde att varken jag eller Tiger kunde sluta.

Jag ville men vågade inte visa mig svag. Jag tror Tiger kände likadant. Därför pågick vår korta rond i vad som kändes som en evighet.

Mitt vuxna jag vet idag att jag borde ha stannat upp, visat handflatorna och sagt att jag inte ville slå min kompis. Det hade varit det modiga att göra. Men det gick inte.

Slaget i mitt ansikte kan inte ha träffat hårt. Eller träffade det ens alls? Jag tror inte det. Jag minns att jag använde "träffen" som en ursäkt till att lägga mig ner, för att få slut på allt. 

Knytnäven blev en väg ut. Hellre bli nedslagen än fega ur. Och så slutade det. 

En av mina bästa kompisar såg mina tårar. Han försökte trösta mig på sitt 11-åriga sätt. "Man ska inte ha keps på sig när man fightas." Hans udda analys fick mig faktiskt att må bättre. 

"Tidigt på morgonen efter mitt enda slagsmål ringde telefonen. Mamma svarade och gav förvånat luren till mig."
"Tidigt på morgonen efter mitt enda slagsmål ringde telefonen. Mamma svarade och gav förvånat luren till mig."

Nu när jag läser och lyssnar på elevernas ord känns pusselbitarna de målar upp igen. Det börjar på skoj, sedan blir det allvar. Publiken ser på istället för att gå emellan. Ingen slagskämpe vill sluta slå och därmed visa sig svag. 

"Vi pratar mycket om civilkurage, men ofta vågar inte vi vuxna visa prov på det. Hur ska vi då kräva det av våra barn?", säger en av många föräldrar som jag har pratat med under den här granskningen. 

Om ett skojbråk spårar ur, var den som istället backar. Ser du ett slagsmål, gå emellan. Om någon mobbas, ställ dig på rätt sida och säg ifrån. 

Men det är enkelt för mig som vuxen att skriva. Det är svårare för ett barn i skolan att våga utföra, för tänk om man själv istället blir den utsatta.

Tidigt på morgonen efter mitt enda slagsmål ringde telefonen. Mamma svarade och gav förvånat luren till mig. 

Det var Tiger som bad om ursäkt. Och med det var allt glömt. 

Av mitt enda slagsmål finns inget bevarat. 

För mobiltelefonen var inte uppfunnen än.