När jag var 16 ville jag så gärna ha körkort, men ju närmare 18 år jag kom desto mer tappade jag sugen.
Jag bokade in mitt första teoriprov i augusti 2005, men gjorde det i mars 2007. Utan att överdriva har jag över 50 avbokade provpapper hemma. Varje gång tiden närmade sig teoriskrivningen fick jag plötsligt en massa att göra i skolan och annat som gjorde att jag inte hade tid. Vilken undanflykt! Sanningen är den att jag hatar prov.
Det är inte det att jag inte kommer klara av det. Det är rädslan innan - jag blir sååååå nervöööös att det inte finns. Jag är stressad 24/seven innan, får ångest, ont i magen och en massa andra symptom. Jag förstår inte varför, för jag har ganska lätt för prov när jag väl sitter där, har lätt för att memorera saker i huvudet. Jag tror att det handlar om att jag leker med mitt eget psyke.
Jag misstänker att jag förstorade upp hela körkortsgrejen, vad gäller prov och uppkörning alltså. För det var faktiskt inte så farligt som det verkade när jag väl satt i salen den 6 mars 2007, framför en dator och klickade in de svar jag trodde var rätt. Var det bara det här? ... kände jag. Det var inte hela världen, kuggade jag så kunde jag komma tillbaka dagen efter och göra ett nytt prov. Tack och lov så behövde jag inte återvända då resultatet var grönt och godkänt när jag lämnade in det för rättning. Jag kände en otrolig lättnad men kunde inte vara säker på att det stämde. Jag gick fram till vägverksmannen och fick papperen av honom och gick ut. Det stod fortfarande godkänd! Gud vilken lättnad! Känslan var obeskrivlig.
Jag funderade mycket över provet och allt efteråt och kunde inte förstå att jag skjutit upp det så länge bara för att jag inte vågade. Ville verkligen inte göra testet, försökte undvika det in i det sista, men tog mig till slut i kragen och fixade det!
Det var en så liten sak att vara rädd för, det kanske inte ens kunde klassas som rädsla. Det finns ju värre saker eller? Kanske inte - är man rädd för något spelar det nog ingen roll hur stor eller liten saken är. Rädsla som rädsla?
Jag tror verkligen att alla kan klara av allt bara man vill. Det gäller att inte låta rädslan ta över. Varje människa är sin egen herre och ska själv bestämma över vad man fixar och inte fixar. Självklart kan man inte kontrollera alla känslor - ibland det är skönt att helt förlita sig på dem - men vissa känslor kan man inte låta få ta kontrollen över ens liv.
Speciellt inte en känsla som rädsla.