Självklart är jag lycklig över att samhället öppnas upp. Människor och företag har verkligen lidit både ekonomiskt och känslomässigt, men jag ska inte sticka under stol med att jag ibland dragit fördel av situationen.
Jag är en social person som tycker om att umgås med mina vänner och unnar mig restaurangbesök oftare än jag borde. Till stor del har restriktioner var hemska och jag undrar hur mycket av mina sociala kunskaper som jag förlorat under den här perioden? En sak har varit ganska bra dock, i alla fall för mig. Låt oss kalla det för den vita lögnen.
Under hela mitt liv har jag varit för dålig på att säga nej. Ett problem som ibland tagit mig till platser och tillställningar som varit helt fantastiska. Tyvärr har det oftare fört mig till sammanhang som jag redan innan hade en aning om skulle sluta med partylekar, salta pinnar och 1990-tals musik på repeat.
Eller varför inte de gånger man blivit övertalad av en övertaggad kompis att följa med på konsert med bandet som är så okända att deras egna hundar biter dem. "Det kommer bli kul, de är grymma!", berättar den tondöva vännen.
Nej, de var inte grymma och jag har roligare när jag borstar tänderna.
Det finns en viss risk att "Jag känner mig snuvig" inte längre räknas som en fullgod ursäkt att tacka nej till allt från bröllop till släktträffar. Men jag hoppas det, för under min skolgång funkade inte "motvind i korridoren" särskilt bra på mina lärare.