Det började i slutet av sommaren. På omvägar hade jag hört att det var problem med arbetsmiljön på NCC:s armeringsfabrik.
Jag hade lite svårt att tro på historierna om mobbning och skador som aldrig anmälts. NCC är en stor arbetsgivare som gör ett seriöst intryck. Eller ... borde göra det.
Men jag började ringa runt till lite olika källor för att höra mig för. Det var mest lite svävande svar som jag fick. "Det är kanske inte så bra där". "Jag har hört att det finns problem, men jag tror inte att någon vill prata". "Jag skulle också vilja veta hur det är där, men det är svårt att få reda på något. Lycka till!".
I början av oktober ringde så en tipsare till redaktionen. Han berättade om hur den som var kritisk inte fick komma tillbaka, om allvarliga olyckor som aldrig anmälts, om en fabrikschef som trakasserar den som har synpunkter på verksamheten och om en ledning i Stockholm som inte vet om hur illa det är. Det var Robin Jansson som ringde till redaktionen.
Ganska snart så framkom en bild som stämde med Robin Janssons historia. I vår research har vi talat med ett tiotal personer som på ett eller annat sätt har haft direkt kontakt med armeringsfabriken. Alla vittnar om kaos och en väldigt hård stämning. Lägg därtill ett stort antal andrahandsberättelser som säger samma sak.
I hela den här historien spelar också NCC:s organisation en stor roll. Det är inte bara IF Metall och Byggnads som har haft svårt att se med vilket av alla dotterbolag och andra underbolag som man ska ha avtal. Det hela har varit så krångligt att det tog rätt lång tid för NCC att skaka fram ett avtal. Ett avtal mellan IF Metall och arbetsgivarna Swemek. Inte som det är normalt sett när NCC är arbetsgivarpart. Då är man under Sveriges Byggindustriers flagg och skriver avtal med Byggnads.
Och i allt det här finns ett bemanningsföretag med kollektivavtal och ett annat där ingen av de anställda är med i facket. Allt är så oerhört komplicerat att där det är upplagt för att någon ska hamna mellan stolarna. Ingen har kunnat trycka på för arbetsmiljön på fabriken.
I en sån här historia är förstås inget svart eller vitt. Det finns missuppfattningar om vem som ska göra vad. Och saker kan förstås uppfattas olika. Men i slutänden är det alltid arbetsgivaren som är skyldig att ha en tillfredsställande arbetsmiljö. Ingen som jobbat på fabriken har berättat om en bra arbetsmiljö. Arbetsgivaren har inte sett några problem. Fram till nu när fack och arbetsgivare har lovat att man ska göra allt för en bättre arbetsmiljö. Om ett halvår kanske vi vet om det blivit bättre?
En sak är ändå säker. Utan våra tipsare hade inte NT haft en chans att ha koll på fabriken.