Mona Blomqvist är tydlig och säger att hon aldrig i livet skulle ha sina egna föräldrar på boendet där hon själv arbetar. Dementa som stundtals är helt utelämnade till sig själva eller till varandra. Hur kunde det bli så här?
De texter och intervjuer Norrköpings Tidningar idag kan publicera skakar om - rejält. Larmet från vården ljuder. Det ska sägas att det finns delar av demensvården i Norrköping som fungerar väl. En god omvårdnad kan dock inte garanteras alla.
Flera som fått läsa våra texter i förväg har gjort det med tårar i ögonen. Det gjorde även jag. Det vi får läsa om är inte värdigt.
De ansvariga på nämndnivå säger att man i stort delar bilden. Rakryggat och modigt av nämndens ordförande, Andreas Bohlin (S). Han upplever också att man inte har de ekonomiska muskler som krävs.
Här vill jag uppehålla mig en stund. Att en nämnd försöker hålla budget är ansvarsfullt, men en kommun av Norrköpings storlek har möjlighet att förbättra situationen. Att agera när larmet går. Och det även om fördelning av kommunens resurser är ett komplicerat pussel.
Hur säkerställer man att Mona och hennes arbetskamrater blir det antal som krävs för att ge den bästa vården? Hur garanterar man att dementa inte utelämnas åt sig själva? Hur säkrar man att anhöriga kan känna sig trygga och lita på vården? Nämndens ordförande, de drabbades anhöriga och de anställda har sagt sitt. Larmet går och ljuder högt. Vad gör den yttersta ledningen i kvartetten?