Min pappa
Min pappa är då lite speciell.Han är inte som andra pappor, läser inte sportbilagan under frukosten under upprepande "jävla skit bajsbajsbajs"-utrop, han varken fiskar eller jagar, går ut och tar en öl på puben efter jobbet eller köper kläder som kostar mer än en tusenlapp.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det första min pappa frågar mina pojkvänner första gången de träffas är vilken platta som förändrade deras liv, i andra hand vad deras föräldrar har hemma i skivsamlingen. Det ultimata testet, liksom.
Om de äger alla Rolling Stones-plattor så är det väl okej. Har de den senaste folkmusik-utsvävningen med Bruce Springsteen hoppar vi upp ännu ett snäpp i den musikelitistiska skalan. Om det sen råkar visa sig att familjen Pojkvän knarkar Neil Youngs bästa livekonsert någonsin (den från typ 1857) så är han älskad för all framtid, boka kyrka direkt och ska vi verkligen bjuda moster Gärd på bröllopet??
Good for me.
När vi är på konserter tillsammans, ty det händer oftare än genomsnittet kan jag tala om, så ska han alltid dansa samma gamla dans.
Eller alltså, det är ju ingen dans. Han rör på kroppen i något konstigt mönster som närmast kan liknas vid när Pippi Långstrump går på rave med Peps Persson efter alltför många jointar.
Första gången jag såg dansen var när jag såg det brittiska bandet Blur live i Sthlm 2003. Det var förövrigt då min musikaliska oskuld stals med sådan underbar finess att jag än idag kan börja gråta vid tanken på den kvällen. Det var total eufori i en totalt sönderälskande kropp.
Ja, jävlar vad det är underbart att vara ett popfan. Närmare fjortis än så kommer jag inte idag.
Trots mindre snygga danser och stundtals ganska sjavig klädsel så kommer min pappa ändå alltid att vara just MIN pappa. Det lär väl knappast aldrig hända att det plötsligt kommer in någon rik civilekonom i mitt liv, med sina märkeskläder och BMW, och vill lägga vantarna på det jobbet.
Nej, jag vill ha min musikfascist och mellanstadielärare till farsgubbe. Jag vill kunna springa in till honom i hans musikrum och fråga om han har hört de senaste ryktena om Damons (sångaren i Blur) nya musikaliska utsvävningar. Eller att bara få skrika ut att "åååh den här låten är ju bara så bra!!!!!", när jag tvingar huset att lyssna på Morrissey Live at Earls Court för typ trilljonte gången.
Men för min pappa gör det inget. Det gör absolut ingenting. Han har också varit där, också älskat musik mer än själva livet.
Och jag kan nästan svära på att också han någon gång har gråtit blod till There Is A Light That Never Goes Out med The Smiths. Och alla som någon gång har gjort det förstår varann så bra, på något konstigt musikalövernaturligt vänster.
Precis så är jag och min pappa. Gråtande popfans som vet att vi har upptäckt den bästa musiken. Vi har typ rätt om allt.